»För den som saknar tur kan tre månader betyda mycket.«

Ännu en sommar har susat förbi. Ett sammelsurium av solsken, sena kvällar, samtal och skratt. En sensommarkväll sätter jag mig med artiklar som jag sett fram emot att läsa men inte hunnit. Det varma solskenet lyser upp dammpartiklar som svävar i luften bredvid datorskärmen. Men jag kommer inte långt i listan, utan fastnar på en artikel som gör mig arg. 

Studien tittar på alla nya onkologiska läkemedel som godkänts av FDA under en 18-årsperiod och ser att de endast förlänger överlevnaden med en mediantid på tre månader. Jag blir först förvånad, sedan besviken och slutligen arg. Arg över att vi inte har lyckats skapa bättre läkemedel än så. Hur kan vår globala läkemedelsindustri, med miljontals forskare och läkare, inte skapa större nytta än så? Hur kan alla våra vetenskapliga framsteg inte ge oss bättre resultat? Tre månader. Den siffran fångar det viktigaste. Och det verkar helt meningslöst.

Jag vill gå vidare i listan med andra artiklar, men kan inte få ut den siffran ur huvudet. Jag gräver fram andra artiklar för att förstå om den siffran över huvud taget kan stämma.  

Det är tydligt att det är svårt att skapa nya läke­medel. Av alla nya läkemedelskandidater är det över 90 procent som misslyckas och aldrig blir ett läkemedel, och de få studier som lyckas kan ofta inte replikeras senare. Av kliniska studier som citerats över 1 000 gånger har en tredjedel antingen motsagts av senare studier eller rapporterat överdrivna effekter. När man har försökt replikera drygt 50 av de viktigaste cancerstudierna mellan 2010 och 2012 sågs effektstorlekar i genomsnitt 85 procent mindre än i ursprungsstu­dierna.

Och även om man trots detta lyckas skapa ett läkemedel som fungerar är det inte säkert att det når patienten. Av alla läkemedel som förskrivs är det bara hälften som tas korrekt av patienten. Den optimala behandlingen kan fastna på grund av vår begränsade ekonomi, avlånga geografi, omfattande byråkrati eller ren glömska.

Siffra efter siffra. Ju mer jag läser, desto rimligare blir slutsatsen om tre månader. Men jag återkommer till den siffran och vad den betyder: Vad betyder tre månader? 

För tre månader sedan kunde vårt yngsta barn inte stå. Om ett par månader har vi planerat en familjeresa för att umgås med släkten. Jag tänker på vad tre månader kan betyda för en patient. Det handlar sällan om tre månader utan biverkningar, kontroller och besvär. Det kan lika gärna vara tre månader som man avstår från för att få det slut man själv valt. Men det finns möjlighet till mer tid. Tankarna vandrar vidare till en ung patient som jag träffade för cirka tio år sedan. 

Patienten var nästan jämnårig med mig, men hade en cancer som spritt sig till flera organ. Hon ville inte besöka akutmottagningen, men sida efter sida av journalanteckningar vittnade om hur hon tvingades dit när olika slangar hade täppts till eller när smärtmedicinerna inte räckte till. 

Hon hade kommit till freds med sin lott, men jag kunde inte det. Efter att ha träffat henne och ordnat ännu en röntgen lämnade jag expeditionen för att stå i korridoren och ta djupa andetag. Andetagen tog inte bort vågorna av sorg och ilska över hennes orättvisa dödsdom, men de hjälpte mig att samla mina tankar. 

Det var många år sedan. Men minnet svarar på vad tre månader betyder. Jag är lyckligt lottad jämfört med henne. Jag har sannolikt och förhoppningsvis många somrar till. Men för den som saknar tur kan tre månader betyda mycket. Att se sitt barn lära sig att gå. Att göra en drömresa. En sommar med ett sammelsurium av solsken, sena kvällar, samtal, skratt och så mycket mer.

Tre månader kan vara allt annat än meningslöst. De viktigaste sakerna kan siffror inte fånga.