I mitten av maj blev jag tillfrågad om jag var intresserad av att bli tillförordnad verksamhetschef på en regiondriven vårdcentral i Eskilstuna. Efter en viss betänketid valde jag att tacka ja till erbjudandet. Min tvekan berodde på att jag visste att jag skulle sakna kontakten med mina patienter, som jag i många fall haft en mångårig relation med. Det tog också emot att lämna mitt uppdrag som ordförande i Sörmlands läkarförening, ett förtroendeuppdrag som jag känt stor stolthet, tacksamhet och glädje för.

I skrivande stund har jag varit chef i två månader. Trots den mycket besvärliga ekonomiska situationen i Region Sörmland och de stora utmaningar den medför känner jag ändå att det var rätt beslut av mig att tacka ja till uppdraget.

Om man som jag har många idéer och åsikter om hur sjukvården kan förbättras är ett chefsuppdrag en möjlighet att gå från tanke till praktisk handling. Jag tror att en av de viktigaste nycklarna till framgång i ledarskapet är just en stark vilja att leda och vara chef. Som verksamhetschef får jag nu mandat att förändra det jag tycker behöver förändras, jag får en möjlighet att ta tag i ineffektiva strukturer och (inom vissa gränser) tillsammans med mina medarbetare skapa en primärvård som jag tycker att den ska bedrivas. Som verksamhetschef har jag nu också för första gången inte bara det medicinska ansvaret, utan även kontroll och beslutsrätt över de ekonomiska resurserna. Det senare är en absolut nödvändig förutsättning för att kunna använda resurserna på bästa och mest effektiva sätt.

Som chef är man alltid i centrum, och det är inte alltid bara av godo. Det är en utsatt roll: man är ensam, men samtidigt ständigt omgiven och granskad av andra. Det kräver att man är trygg i sig själv, men också att man vågar utmana sina egna åsikter och sin kompetens ibland. Det är oerhört viktigt att man lyssnar på sina medarbetare och att man vågar delegera vissa delar av ansvaret. Men de slutliga besluten är alltid ens egna att fatta, och det ansvaret kan man aldrig smita ifrån.

Läkarna har den högsta medicinska kompetensen inom sjukvården och en naturlig ledarroll i teamen där de arbetar. Med vår medicinska kompetens har vi en bra helhetsbild av både den enskilda patientens behov och behoven hos patientgrupper med olika sjukdomstillstånd. Det innebär att vi läkare är de som har bäst förståelse för hur tillgängliga resurser ska prioriteras. Jag vill hävda att det därför också gör oss mest lämpade att vara chefer och leda verksamheten.

På samma sätt vill jag påstå att en facklig bakgrund kan göra en till en bättre chef. Som fackligt förtroendevald har jag varit tvungen att alltid försöka se till helheten. Det som gynnar medlemmarna ska och bör också gynna verksamheten, och vice versa. Under min tid som facklig har jag jobbat med arbetsrättsliga frågor, hur man använder lönesättning som styrmedel och hur man leder och motiverar andra. Allt detta har jag stor nytta av när jag nu sätter mig på andra sidan förhandlingsbordet. Oavsett om man är arbetsgivare eller facklig så är ju arbetsmiljöfrågorna och en god lönebildning de viktigaste nycklarna till en välmående och fungerande arbetsplats. Om fler fackligt förtroendevalda fick och tog på sig fler chefsuppdrag så är jag övertygad om att vi skulle få en bättre hälso- och sjukvård. På samma sätt tror jag att facket skulle må bra av om vi fick fler förtroendevalda som varit eller är chefer.

Med dessa ord vill jag säga tack till alla medlemmar, mina fackliga kollegor och inte minst till mina vänner i förbundsstyrelsen som jag haft förmånen att få vara en del av under sex års tid. Det har varit lärorika, stundtals utmanande och väldigt utvecklande år. Jag kommer att sakna er alla.