Jag sitter på min mottagning en vacker vårdag. Min nästa patient behöver tolk, vilket förstås ställer extra krav på såväl verbal som icke-verbal kommunikation.
En äldre dam tar mig artigt i hand, telefontolken presenterar sig själv och därefter mig. Samtalet handlar till en början om blodtrycksbehandling och diabetes, men patienten börjar ganska snart självmant berätta om sin situation.
Patienten kommer från krigets Ukraina, från en av de värst drabbade delarna. Tack och lov tillhör hon och hennes anhöriga de som lyckades fly undan. Hon berättar om sitt liv på den ukrainska landsbygden: sitt lilla hus, sin lugna pension och sina blommor i trädgården som hon skötte om. Hon är mamma, mormor och maka. Hon är precis som mina andra patienter – har sina somatiska bekymmer, men var i sitt tidigare liv till freds med sin situation, med vänner och familj. Hon berättar sakligt, men med vemod i rösten och en tår i ögonvrån.
Februari 2022 kom.
Hennes vänner som är kvar på plats i området berättar att hennes hus plundrats av invasionstrupperna, för att sedan jämnas med marken. Hela hennes liv och trygghet blev damm i vinden.
Kriget är långt borta – men så nära. Min medicinska utbildning, som jag så nyligen tog examen ifrån, förberedde mig visserligen på hur jag ska bemöta patientens känslor – men hur bemöter jag mina egna i patientmötet?
När väl besöket börjar nå sitt slut tar vi återigen i hand, hon säger något kort som tolken sedan upprepar: »Om samma sak hänt här hade du varit i min situation.«
Jag blir ställd, det blir ett uppvaknande, och tanken har jag haft svårt att släppa sedan vårt möte. Vi har i Sverige varit förskonade från krig och svält under så många år att det har försvunnit ur minnet. För våra medmänniskor i öst ser det hela annorlunda ut.
Hennes ord kommer att fortsätta eka hos mig. Det kunde lika gärna ha hänt oss.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
