Aula Medica ekar tomt efter min examensceremoni på läkarprogrammet på Karolinska institutet. Jag står med ett vitt kuvert i handen innehållande ett generiskt brev från programledningen som inte betyder något. Inte något mer än att tjäna som en påminnelse om att det är bråttom – jakten efter AT-platserna har börjat.
Den första gången jag insåg hur bisarr rekryteringsprocessen kan vara var när en kurskamrat inte vågade berätta var hon fått AT-intervjuer, eftersom risken för konkurrens väger tyngre än den grundläggande hövligheten att hålla god stämning vid lunchbordet. Det var då jag förstod att alla vänner som jag fått under utbildningen såg mig som en bricka i ett spel, som måste elimineras, som i »Hungerspelen«. Det låg på mig att skapa mig de bästa förutsättningarna för att få tjänsten alla måste ha för att få börja sin karriär med legitimation. Jag kunde inte riktigt ta in det faktum att jag slitit i fem och ett halvt år och nu behövde kämpa för de guld värda meriterna på akutsjukhusen i Stockholm, för att efter ett halvår kanske ha möjligheten att få AT.
Efter nio månader inom en akutverksamhet på ett av Stockholms sjukhus var det dags att ansöka om AT. Denna karriärsvitala tjänst, som alla examinerade läkare tvingas att genomföra, utlyses i det tysta. Det påminde mig om när jag letade jobb på Teknikmagasinet efter gymnasiet och febrilt sökte efter fliken »Lediga jobb«, med den skillnaden att jag precis avlagt läkarexamen och söker en tjänst som egentligen borde ingå i karriärvalet. Vecka efter vecka uppdaterade jag sidorna för att hitta annonserna, och plötsligt hände det – annonserna var öppna. Låt spelen börja.
Det tog inte lång tid innan mitt begränsade intellekt förstod att en katastrof var på väg. Alla sjukhusen har på ett obehagligt sätt koordinerat tidpunkten för rekryteringsprocessens alla steg. Nästan samtliga sjukhus hade lagt intervjuerna på exakt samma vecka – veckan då jag skulle befinna mig utomlands på grund av en privat angelägenhet. Det svartnade för ögonen samtidigt som jag såg orden »intervjuerna hålls på plats« och »schysst rekrytering enligt Sylf«. Jag fick inte ihop de två påståendena. Skulle jag behöva vänta ett halvår till? Kan denna »schyssta« rekrytering innebära möjlighet till digitala intervjuer?
Efter att ha slitit med att skriva personliga brev, tjatat till mig referensbrev, skrivit ut rätt tjänstgöringsintyg, begärt ut korrekta gymnasiebetyg, trakasserat arbetsgivare som vägrat skicka mig övriga tjänstgöringsintyg, skannat in examensbevis och formulerat ett haltande cv var det dags att skicka in ansökningarna, i hopp om att kanske få en digital intervju. Efter varje ansökan kände jag mig mer och mer värdelös. Ständigt behövde jag svara »nej« på frågor om lokal anknytning, forskarmeriter, pedagogiska antaganden, ledarskapsroller etc. Jag fick känslan av att de rekryterade en jourhavande professor och chef i akutsjukvård som arbetat på alla sjukhusen i Stockholm i 50 års tid, inte en nyexaminerad läkare som behöver en legitimation som alla andra.
Nu när AT-platserna i Stockholm delats ut är det svårt att förstå hur vissa sjukhus valt att rekrytera. Tjänstgöringstid efter examen verkar inte alltid vara den viktigaste parametern, och över lag är det svårt att uttyda en systematik i sjukhusens val. Rekryteringsprocessen för AT i Stockholm är tuff, tidskrävande, oviss, orättvis och allt annat än schysst. Nyexaminerade läkare är brickor i ett spel, som ställs mot varandra. På så sätt är det bra att AT försvinner om ett par år.
