Med stora förväntningar öppnar jag Carl Lindgrens bok om Marcel Proust och dennes förhållande till läkarna – dels för att Prousts romansvit, »På spaning efter den tid som flytt« skildrar ett stort antal läkare, dels för att Carl Lindgrens förra bok, »Läkare med penna och patos«, som kom 2021, var en både omfattande och välformulerad presentation av de främsta läkarna som blivit författare. Syftet med den nu aktuella boken är att fylla det tomrum som tidigare biografier om Proust efterlämnat: ett medicinskt perspektiv.
Snabbt inser jag att jag inte blir besviken. Boken bygger på en gedigen faktainsamling om Prousts livslånga sjuklighet och relation till olika läkare. I boken diskuteras hur Prousts prematura födsel och hans olika sjukdomar, som astma och eventuell njursjukdom, påverkat hans liv. Det fanns inga verksamma mediciner, däremot diverse droger som snarare kan ha förvärrat situationen för honom. Dessutom ansågs astma av ledande läkare vid den här tiden vara en »neurastenisk« sjukdom, liksom andra sjukdomar som man inte begrep sig på. Behandlingen blev ofta därefter. Föga förvånande misstrodde Proust läkarna: »Han konsulterade dem, men misstrodde deras råd och följde inte deras rekommendationer. Han behövde dem, men han ville inte ha med dem att göra«, som författaren beskriver Prousts relation till det medicinska etablissemanget. Detta gällde även mer vardagliga åkommor, som när Proust började få problem med synen. Han lät skicka efter ett antal glasögon, som han provade och behöll men aldrig använde.
Att astman begränsade Proust är välbelagt, att han medvetet svalt likaså. Hans prematura födsel kan också ha bidragit till en svag konstitution. Dessutom konsumerade Proust ett stort antal mediciner: morfin, aspirin, adrenalin, euvalpin och spartein, för att nämna några. Under många år var han sängliggande och skrev större delen av sin romansvit i sängen. Hans muskler förtvinade.
Han tynade sakta bort och dog endast 51 år gammal. Författaren diskuterar dödsorsaken och håller för troligt att hypotesen om en ärftlig njursjukdom är sannolik, även om andra faktorer bidrog. Prousts självsvält och fysiska inaktivitet kan ju knappast ha bidragit till hans hälsa.
Boken innehåller ett omfattande bildmaterial och ger inblickar i den borgerliga elitens liv i Paris kring förrförra sekelskiftet. Det är av stort intresse, inte bara om man vill veta mer om Prousts liv och författarskap. Boken skildrar framför allt läkarna, läkekonsten och deras begränsningar under slutet av 1800-talet och 1900-talets början. Författarens stil fängslar. Själv sträckläste jag boken. Den främsta frågan boken väcker är: om Proust misstrodde läkarnas förmåga då, vad är det inom medicinen vi bör misstro i dag? Boken fyller ett tomrum och borde få en läsekrets även utanför det svenska språkområdet.
