Ett starkt levnadsvanearbete i primärvården kräver god bemanning och hög kontinuitet. Vad mer kan vi enas om i dag? Låt oss börja där. Hälsosamma levnadsvanor är bra för individens hälsa, det är vi också överens om. Men sedan länge har det diskuterats om det är individens egna hälsoval som ska stödjas, eller om mer grundläggande samhälleliga förutsättningar för hälsa ska prioriteras. Kommissionen för jämlik hälsa (2017) satte ner foten: »Vår uppfattning är att denna åtskillnad är förlegad och måste överkommas om vi ska kunna röra oss mot en mer jämlik hälsa« [1].

Ohälsosamma levnadsvanor har betydelse för uppkomst och vid behandling av många av de kroniska sjukdomar som vi hanterar inom hälso- och sjukvården i dag. Ett av hälso- och sjukvårdens uppdrag är därför att ge kompetent vägledning till patienter med ohälsosamma levnadsvanor. Enligt lag har patienten rätt till information om förebyggande åtgärder. Patienterna har förväntningar: 2016 svarade 97 procent i en enkät från Socialstyrelsen att de ville dela med sig av information om sina levnadsvanor vid läkarbesök för att få rätt vård [2].

Det är därför anmärkningsvärt när röster i debatten vill skydda patienter från »oefterfrågade livsstilsråd« som de menar att beslutsfattare tvingar på läkare. Här hävdas att levnadsvanearbetet kan skada patienter, kräver stora budgetökningar och är ineffektivt och meningslöst.

Tidigare ingick levnadsvanor kortfattat i sjukdomsspecifika riktlinjer. Den modellen tillämpas fortfarande i många andra länder. När Kjell Asplund var generaldirektör för Socialstyrelsen initierade han generiska riktlinjer med fokus på metoder vid ohälsosamma matvanor, tobaksbruk, riskbruk av alkohol och fysisk inaktivitet. År 2011 blev Sverige först i världen med riktlinjer baserade på levnadsvanor i stället för sjukdomstillstånd [3].

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för levnadsvanor [4] är evidensbaserade. De aktuella, från 2018, täcker ett 70-tal tillstånd och åtgärder och resulterar i 13 prioriterade rekommendationer. Bedömningarna baseras på riksdagens prioriteringsmodell, som väger samman tillståndens svårighetsgrad och åtgärdens effekt och kostnadseffektivitet.

Landstingens samlade årskostnad för att implementera 2018 års rekommendationer beräknades till 1,75 miljarder [4]. Enligt Sveriges Kommuner och regioner var landstingens totala sjukvårdskostnad 246 miljarder kronor år 2018 (exklusive läkemedel, transporter och fastigheter). Hälso- och sjukvårdskostnaderna samt produktionsförlusterna kopplade till rökning, övervikt, otillräcklig fysisk aktivitet och alkoholkonsumtion beräknas ha uppgått till mellan 40 och 55 miljarder kronor årligen 2011–2021 [5].

Med inspiration från den systematiska princip som gäller för barnhälsovården inbjuder de flesta regioner i dag alla i vissa åldersgrupper till ett riktat hälsosamtal där levnadsvanorna är i fokus och där även övriga riskfaktorer för hjärt–kärlsjukdom kartläggs genom enkät, mätvärden och blodprov. Därefter erbjuds en dialog om resultaten med en välutbildad distriktssköterska, enligt de evidensbaserade metoder som de nationella riktlinjerna anvisar.

Arbetssättet har visat sig vara effektivt: det minskar dödlighet, gynnar dem med kortare utbildning och är både deltagarsäkert och kostnadseffektivt [6, 7]. Enbart i Västerbotten har distriktssköterskorna genomfört mer än 200 000 hälsosamtal utan att skador, skuldbeläggning eller stigmatisering rapporterats i deras spår.

Men hur ska vi hinna med levnadsvanearbetet i floden av alla kroniskt sjuka som vi ska ta hand om? Vi menar att ett aktivt levnadsvanearbete inom hälso- och sjukvården är ett förhållningssätt och ett val, där grunden utgörs av våra evidensbaserade riktlinjer. Många av oss väljer därför att jobba uppströms också, för att kunna skjuta upp ett framtida inflöde i takt med att vi lever längre men med fler sjukdomar. Här krävs naturligtvis samverkan med övriga samhällsaktörer.