Sofia Rydgren Stale inledde däremot talet på ett mer personligt sätt; om läkardrömmarna hon hade som tolvåring som handlade om »att få vandra genom sjukhuskorridorer i glamorösa vita rockar«. Senare föddes en vilja att göra skillnad, fortsatte Sofia Rydgren Stale – nämligen att få hjälpa människor.
När hon väl blev läkare upptäckte hon att förutsättningarna för att hjälpa människor kunde vara tuffa: »Jag minns särskilt perioderna när jourerna avlöste varandra utan slut, återhämtningen kändes som ett avlägset minne från förr, och vårdplatsbristen pressade oss alla till det yttersta«, berättade hon.
Och det var i stunder av »frustration och maktlöshet« som hennes fackliga resa började. Sofia Rydgren Stale kom därefter in på historien om när hon skulle börja sin ST i psykiatri och HR vägrade godkänna den lön som hon och hennes chef hade kommit överens om. »Frustrationen kokade« men hon ringde facket – och det löste sig. Där och då väcktes den fackliga lågan.
»Den erfarenheten lärde mig något oerhört viktigt – tillsammans är vi starka«, sa hon.
Samtidigt går det inte att springa på alla bollar som fackförbund. Sofia Rydgren Stale talade om utmaningen i att prioritera och att det inte behöver ha en negativ klang, utan att det handlar om »var vi kan göra störst skillnad just nu«.
Med det sagt vände hon sig till alla delegater i salen och sa att de föreslås anta en ny strategi med sex prioriterade områden för de kommande fem åren.
Därefter kom hon in på vikten av att representera alla medlemmar i förbundet – »men för att vi ska kunna fortsätta göra det på bästa sätt måste vi också vara villiga att regelbundet utvärdera oss själva och vårt arbete«. Sofia Rydgren Stale sa att en stark organisation är en sådan som inte är rädd att granska sina egna brister.
Hon avslutade talet med några ord till samtliga delegater i salen: »Jag vill tacka er från djupet av mitt hjärta, inte bara för det arbete ni gör, utan för det engagemang och den passion ni alltid bär med er, som läkare och som förtroendevalda.«
