Så är ST-tiden till ända och jag gör ett litet bokslut. Jag blickar tillbaka på ett antal intensiva år. Så många patienter jag har träffat; jag har hittat några rara fåglar, och har säkerligen missat andra.
Jag har träffat patienter som jag sällan kommer att glömma. Jag har träffat patienter som jag redan har glömt. Många patienter har varit nöjda (några har inte varit det) och visat tacksamhet på olika sätt. Mest udda måste vara den vänlige mannen som efter en lyckad handläggning visade mig sin uppskattning med en egenrökt fisk, modell större – det doftade starkt i väntrummet av det rökeri som mannen kom direkt ifrån, och jag kunde först knappt urskilja honom för alla ångor. Hur fisken smakade? Utsökt, tackar som frågar.
Det har inte bara varit fågel och fisk, det har varit mycket mittemellan också. Dagar som läggs till veckor som har blivit månader och år. Jag har den största delen av tiden varit på plats på vårdcentralen, där jag har haft närkontakt med alla sorters kroppsytor och patienter med alla åldrar och kön. Jag har cyklat i min vita pyjamas till och från Säbo – vilken frihetskänsla – nästan som om jag vore på rymmen med stetoskop och allt.
Som ST-läkare i allmänmedicin har man så många sidotjänstgöringar att man likt en kameleont anpassar sig efter omgivningen. Man är van vid att ofta byta arbetsplats, man anammar lokala rutiner. Jag har överallt blivit mycket väl omhändertagen. Jag har fått beröm. Jag har inte fått beröm – eller vad sägs om den erfarne specialisten som under en tidig randning, ovetande om att jag stod runt hörnet, sa till sin kollega: »Den ST-läkaren var inte speciellt kvick med kniven.«
Jag har för övrigt under sidotjänstgöringarna tappat räkningen på antalet gånger som jag har fått frågan vad jag ska specialisera mig inom. »Undrar vad ST på min namnskylt står för?« Det säger man inte, även om man möjligen tänker det.
Men jag ska inte raljera över kollegor. Jag kan själv blanda ihop ett och annat. Innan jag nu blickar framåt på min tid som specialistläkare vill jag stanna till och summera de gångna åren; och jag ser på dem som genom ett kalejdoskop, och det blir nästan som en film sprängfylld av sekvenser och sinnesintryck.
Jag känner en förundran över att jag har fått ta del av så många patienters öden och att ha fått spela en roll i deras liv. Oftast har jag spelat en liten biroll, men det händer att rollbesättningen blir annorlunda, ibland tydligen likt teorin om fjärilseffekten.
Nyligen träffade jag en patient som det visade sig att jag hade haft telefonkontakt med för några år sedan. Patienten hade då haft smärta lokaliserad någonstans mellan navel och haka och hade redan blivit friad kardiellt när jag kom in i bilden och slängde ur mig att PPI och mindre kryddstark mat kunde vara värt att prova – rent medicinskt alltså tämligen allmänna och osofistikerade råd. Sedan tänkte jag inte mer på det förrän patienten för några veckor sedan uppsökte mig i ett annat ärende.
Med på besöket var patientens flickvän, vilket jag kanske tyckte var lite ovanligt. Halvvägs in i konsultationen berättade patienten plötsligt att hans tidigare besvär försvunnit när han följt mina allmänna råd. Patienten hade då fått blodat tand och inte bara minskat på den kryddstarka maten utan passat på att lägga om kosten, och mådde då så mycket bättre att han minsann gick ner alla sina överviktskilon.
Som ett brev på posten försvann snarkningarna och sömnen förbättrades. Patienten gjorde här en konstpaus innan han berättade att han i och med allt detta ökade sin attraktionskraft, nickade leende åt flickvännen och förklarade att hon uttryckt att förhållandet var för evigt. Patienten tackade för mina goda råd.
