Hannu var en av mina patienter i Det lilla samhället. Han var född 1906 och gick på kontroller för sin typ 2-diabetes. Sedan några år var han pensionär efter att ha arbetat på en av ortens numera nedlagda fabriker.
Hannu var född i Sankt Petersburg och tillhörde den finsktalande befolkningen där. Som liten hade han sett tsaren och tsarevnan åka släde på Nevskij Prospekt, huvudgatan, den som börjar vid Nevskijklostret, där Dostojevskij och Tjajkovskij ligger begravda. När han var 8 år hade första världskriget brutit ut, och hans stad blev Petrograd. Han hade upplevt både februarirevolutionen och oktoberrevolutionen. På något sätt hade historien sköljt över honom i vågor. Han hade varit en i massan. Staden blev Leningrad och han såg folk försvinna. Det drabbade aldrig honom direkt. Hannu arbetade vidare på en av stadens stora mekaniska fabriker.
Så kom andra världskriget och belägringen. Av Leningrads 3 miljoner invånare dog 1,5 miljoner på slagfältet eller av svält och sjukdomar.
Hannu, som nu nått medelåldern, kände att han hade fått nog. Eftersom Finland deltog på Tysklands sida i belägringen var han rädd att han som etnisk finne skulle råka illa ut, trots att han var sovjetmedborgare och aldrig varit politiskt engagerad. I mars 1942 deporterades de finsk- och tysktalande Leningradborna till Sibirien och andra avlägsna delar av Sovjetunionen. Strax dessförinnan hade Hannu bestämt sig för att på egen hand ta sig till Finland, där han haft släktingar. Han gick sin väg, bara gick över isen på den frusna Finska viken till Finland. Osannolikt nog kom han fram. Väl där blev han först gripen av de finländska myndigheterna som misstänkt spion. Sedan blev han internerad som krigsfånge. Så småningom blev han frigiven och upptäckte då att de flesta av hans släktingar i Finland var döda. Stalin försökte införliva Finland med Sovjetunionen och det kändes för osäkert att vara kvar. Hannu fortsatte till Sverige, och det var så vi möttes många år senare.
Hannus berättelse gjorde ett djupt intryck. Själv tyckte han inte att hans livshistoria var något att tala om. När Hannu dog stod det mycket lite om hans liv i lokaltidningens dödsruna. Men Hannu lärde mig att om man bara bestämmer sig, om man bara har en tillräckligt stark vilja och tillräckligt stor fantasi är allt möjligt, eller åtminstone mycket. Fantasin är den största och svåraste begränsningen. Att bara bestämma sig för att gå, att gå vidare. Att gå undan. Jag lärde mig att det faktiskt är möjligt att bokstavligen gå på vattnet, trots att det kunde förefalla omöjligt.
Genom åren har Sjostakovitjs sjunde symfoni, Leningradsymfonin, följt mig. Själv såg Sjostakovitj den som ett uttryck för friheten och konsten mot förtryck. Sjostakovitj skrev ett brev till världens kulturarbetare där han beskrev symfonin som ett uttryck för känslorna i den belägrade staden. Den 9 augusti 1942 uruppfördes symfonin över hela staden. Det fanns högtalare runt om i staden, också riktade mot de tyska trupperna. Symfoniorkestern bestod av hopskrapade, överlevande och utsvultna Leningradsmusiker. Datumet var den dag Hitler hade bestämt att segern över Leningrad skulle firas och de tyska ledarna skulle genomföra sin segermarsch in i staden innan de jämnade den med marken. Så blev det nu inte. I stället fick världen ett av de främsta exemplen på hur musik, historia och politik hör ihop. Då hade Hannu redan lämnat staden, och de finsktalande och tysktalande Leningradborna hade deporterats till Sibirien.
Man skulle kunna avfärda Hannus flykt från den belägrade staden som ett uttryck för individualism, ett svek mot massan i Leningrad som var kvar. Men den finsktalande befolkningen i Leningrad deporterades. Jag såg det mer som ett uttryck för poesi, som människans frihetslängtan, som om livet har enorma och ofta oanade möjligheter. Livets egen längtan går sina egna, outgrundliga vägar.
Ibland har en människa valet att gå sin väg. Men vad gör att man väljer att gå? Varför valde inte Hannu den enklaste lösningen, att stanna kvar? Jag tror inte att det i första hand rörde sig om ångest.
Jag lyssnar ofta på Sjostakovitjs sjua. Och tänker på Hannu och hans osannolika flykt över vattnet.
