Det som först slår mig när jag håller Christian Dahlströms nya bok i handen är hur pass hyllad den blivit redan innan den givits ut. Många tunga professorer och journalister intygar i sina blurbar att boken är ett storverk och obligatorisk läsning som förtjänar nominering till Augustpriset. Förväntningarna ställs högt.

Dahlström tar upp stafettpinnen efter journalisterna Hannes Råstams och Dan Josefssons gräv i Quick-fallet [1, 2], dels genom en ytterligare kartläggning av psykoanalytikern Margit Norells liv och värv, dels genom en utförlig beskrivning av hur hennes teorier om bland annat bortträngda minnen vuxit fram under de år som det psykodynamiska tänkandet kom att dominera svensk psykiatri.

Det är ett ambitiöst anslag när Dahlström spårar idéer tillbaka till deras rötter genom noggrann läsning av källorna. Genomgången av Freuds ovetenskaplighet och psykoanalysens utveckling är intressant och skapar till slut en fond till förståelsen av flera svenska rättsfall som har det gemensamt att felbedömningar uppmärksammats i efterhand: behandlingsförsöken av Lars-Inge Svartenbrandt, styckmordsrättegången (da Costa-fallet) och Kevin-fallet. Mindre engagerande är dock levnadsbeskrivningen av Margit Norell, som i den här berättelsen är alla felbedömningarnas primus motor. Hon beskrivs som självsäker, oemottaglig för kritik, vänsterorienterad, antipsykiatrisk och gränslös i förhållande till sina analysander, men hon levandegörs knappast som person.

Det jag saknar i boken är mer initierade rättspsykiatriska perspektiv. Om Sture Bergwalls erkännanden var hittepå – hur ska man då förstå hans problematik? Att det kan hända att människor med benägenhet att manipulera omgivningen agerar så pass bedrägligt är en något förbisedd lärdom. Den lyftes fram i Bergwallkommissionens rapport 2015 [3], men passar inte riktigt in i narrativet som Råstam/Josefsson etablerade och som Dahlström fullföljer. Min poäng är att det inom rättspsykiatrin, i än högre utsträckning än inom allmänpsykiatrin, ständigt måste vara en viktig uppgift att värdera patienters utsagor och bedöma risken för manipulation, men att man ofta saknar rättsapparatens möjligheter att utreda faktiska omständigheter. Även inom seriös psykiatrisk verksamhet tenderar arbetshypoteser och provisoriska bedömningar att övergå i »sanningar« på ett sätt som kan leda till misstag i ett rättsligt sammanhang, särskilt när beviskravet ska vara »utom rimligt tvivel«. Experter som anlitas i rättsprocesser behöver därför en grundläggande förståelse av detta – men i slutändan är det alltid domstolarna som genomför bevisvärderingen för sina avgöranden.

Dahlström har skrivit en läsvärd bok som driver tesen om den psykodynamiska teoribildningens negativa påverkan på svensk psykiatri och förblindning av rättsväsendet i en rad anmärkningsvärda fall. Från de anklagades bänk kommer säkerligen försvar att kunna formuleras, kanske främst för att en hel idétradition ifrågasätts med utgångspunkt från associationen med Margit Norell, vilket även jag finner en smula orättvist. Det kan ju i sammanhanget vara värt att påpeka att det enligt Socialstyrelsens senaste riktlinjer faktiskt finns vetenskapligt underlag för att psykodynamisk korttidsterapi kan vara ett alternativ som behandling av lindrig till måttlig egentlig depression hos vuxna [4]. Det hade varit både lite avväpnande och informativt om recensionen från Johan Cullberg som återges längre in i boken också fått vara med på omslaget: »så vinklat och full av felaktigheter«.