Som beroendeläkare i över 20 år har mitt fokusområde varit personer som injicerar droger och personer med ett allvarligt beroende av opioider, till exempel heroin. Sverige har inte legat i framkant vare sig när det gäller narkotikafrågan eller narkotikapolitik, och effektiva behandlingsmetoder och skadereducerande åtgärder har införts sent och i begränsad omfattning.
Men det har blivit bättre. Samsjuklighetsutredningen och Narkotikautredningen bådar båda gott inför framtiden. Utredningarna tar bland annat upp vikten av att minska stigmat mot personer som använder droger, att i första hand se människan, inte bara bruket av droger − en självklar ambition som alltid har präglat mitt professionella förhållningssätt.
Våren 2022 föreslog jag min ledningsgrupp ett studiebesök till Köpenhamn för att vidga vyerna. Vi skulle besöka ett brukarrum (där personer som injicerar droger kan göra det under säkrare förhållanden), en uppsökande verksamhet som behandlade opioidberoende med metadon och en heroinklinik. Med en uttalad oro för att inte förstå danskan tyckte ledningsgruppen ändå att det var en utmärkt idé, och jag, som har varit i Danmark mycket, lovade att översätta om det var något som var oklart.
Vårt sista besök var på Köpenhamns heroinklinik. Här får patienterna komma två gånger per dag för att få behandling för sitt beroende med just heroin, som patienterna injicerar på plats under lagliga och kontrollerade former. Vetenskapliga utvärderingar har visat positiva effekter på hälsa, livskvalitet och överlevnad samt minskad kriminalitet.
När vi står i hjärtat av kliniken rullar en patient i rullstol långsamt fram till mig. Han är märkt av ett långvarigt bruk av heroin. Han är magerlagd, har en gråaktig ton i huden och saknar flera tänder, vilket ger munnen ett insjunket utseende. Han är ny i programmet. Mjukt, intresserat och på en bred danska frågar han »om vi alltså är från Sverige?« Jag nickar lätt, men bibehåller fokus på sjuksköterskan som har börjat informera oss om verksamheten. Men patienten fortsätter att söka kontakt. Och nu frågar han något oväntat vilka livsmedelsaffärer vi har i Sverige. Har vi Netto? Och hur går det för dem?
Jag trevar i mitt svar. »Jag vet att det finns en i Simrishamn, men …« Jag har sett den svart-gula loggan med den skotska terriern som håller en matkorg i munnen åtskilliga gånger i Köpenhamn, och i Simrishamn, om den nu finns kvar. Och på Kungsholmen, eller? Men ärligt talat är jag inte så intresserad av att diskutera livsmedelsaffärer. Syftet med vårt besök är väl högre än så?
Jag vänder åter fokus mot sjuksköterskan som pratar om verksamhetens framgång, och eftersom det är jag som är ansvarig för översättningen måste jag lyssna noggrant. Men mannen ger sig inte. Nu har kliniken besök från Sverige och han är nyfiken och vill ha svar. Jag förstår inte vad han vill och känner mig störd av hans orimliga fokus på den danska livsmedelsaffären. Jag ber honom vänta med en diskret gest.
När sjuksköterskan pratat färdigt ställer jag en initierad fråga om evidens men erinrar mig snabbt att frågan om Netto-butikerna hänger i luften. Jag ber henne att, om inte tolka, så i alla fall förtydliga. Efter en snabb konversation med mannen i rullstolen återrapporterar hon. »Jo, alltså, han är väldigt intresserad av politik. Han har på senaste tiden läst mycket om Sveriges ansökan till Nato och undrar vad du har för inställning till Nato och hur du tror att det kommer att gå och vilka eventuella fördelar och nackdelar det finns kring ett svenskt medlemskap.«
Nu är Sverige med i Nato. Den sista svenska Netto-butiken stängde den 8 augusti 2020.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
