Marianne växte upp i en lärarfamilj i Linköping och tog studenten i Stockholm 1949. Många år senare berättar hon om sin far, matematiklektorn Arvid Uhler, att han alltid var så glad när han rättade skrivningarna och någon svag elev hade lyckats prestera bättre än förväntat. Det säger lite om vilken familj Marianne kom från, och hur den vänliga generösa inställningen skulle forma henne. Hon läste medicin vid Karolinska institutet och blev med kand 1952. Hon var assistent på virusinstitutionen, Karolinska institutet, 1953–1958 och fick sedan en tjänst som laboratorieläkare vid virusavdelningen på Stockholms läns landstings mikrobiologiska centrallaboratorium (SMCL).

Hon hade då träffat sin blivande man Lennart Forsgren som kom att bli en legendarisk kirurgöverläkare på Danderyds sjukhus. 1959 gifter de sig och får under de kommande sju åren fyra barn. Hemmet var fullt av liv med stor familj, mycket arbete, orienteringstävlingar och semestrar både i fjällen och i Bohuslän. Det måste ha varit en intensiv period för Marianne med tanke på samtidig karriär inom virologi och disputation 1972.

Vi är många som på olika sätt fått ta del av Mariannes livsgärning inom det virologiska området. Marianne har varit en förebild för yngre kollegor, handlett flera doktorander och inte minst varit något av en missionär när det gällt att föra ut kunskap inom ämnesområdet klinisk virologi. Det sistnämnda redan långt innan världen fått uppleva epidemier/pandemier som hiv, fågelinfluensa och covid.

När det gällt forskning var Marianne tidigt ute med att applicera ny teknik på virologiska frågeställningar. När PCR-tekniken fick sitt genombrott i början av 1990-talet var hon snabb med att tillämpa tekniken för att påvisa förekomst av herpes simplex-virus-DNA i likvor. Det som dittills först kunnat styrkas ett par veckor efter att patienten insjuknat gick nu på 2–7 dagar efter insjuknandet, och själva PCR-metoden kunde utföras på några få timmar. Arbetet resulterade i en publikation i Lancet 1993. Andra forskningsområden som legat Marianne varmt om hjärtat har varit rubella, hiv, enterovirus och TBE, där hon bidragit med många publikationer och stor kunskap.

Marianne var också en pionjär i att tidigt förstå nyttan av digitalisering.1999 initierade hon ett interaktivt webbaserat kunskapscentrum för infektioner under graviditet kallat Infpreg som riktar sig till sjukvård och allmänhet. Huddinge sjukhus tog beslutet att finansiera hemsidan. Mottagandet var överväldigande och inom några få år hade man fler än 25 000 unika användare/månad.

Marianne brann också för det dagliga arbetet på laboratoriet, och hennes ledstjärna som hon även förmedlade till sina yngre kollegor var att det »alltid fanns en patient bakom provet« och att kvaliteten liksom diagnostiken alltid skulle ligga i framkant. Hon bidrog starkt till att få laboratoriet att utvecklas till en fullvärdig universitetsklinik, inte minst genom att få till en flytt av laboratoriet till Huddinge sjukhus, sedermera Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge.

Som person var Marianne en mycket varm, generös och godhjärtad människa med ett mycket stort humanitärt patos. Marianne hade alltid ett öppet hem där hon välkomnade oss och hon var kittet som höll oss samman. Vi kommer alltid att minnas henne med stor värme och som en fantastisk vän och kollega. Hennes livsgärning att sprida kunskap lever vidare.