Världshälsoorganisationen WHO uppskattar att cirka 450 000 personer omkommer genom drunkning i världen ­årligen [1]. Dessutom förloras årligen cirka 1,3 miljoner så kallade funktionsjusterade levnadsår (DALY, disability adjusted life years) genom prematur död eller neurologiska skadeverkningar [2]. Efter världskonferensen om drunkning i Holland 2002 antog ILCOR ­(International Liaison Committee on Resuscitation) ett förtydligande av ­begreppet drunkning: »Drowning is the process of experiencing respiratory impairment after submersion in liquid« [3].

Enligt Socialstyrelsens dödsorsaksregister och patientregister omkom åren 2000–2010 i medeltal 126 personer ­årligen i drunkningsolyckor och ­ytterligare 100 vårdades inom slutenvården för drunkningsrelaterade komplikationer. Till detta kommer avsiktlig dränkning samt dråp, cirka 100 fall årligen; totalt drygt 300 personer [4].

Räddningstjänst, polis och ambulanssjukvård larmas ut vid drunkning (oavsett orsaken bakom tillbudet), om det anses att liv finns att rädda. Tidig behandling med inblåsningar ­redan i vattnet, följt av tidig hjärt–lungräddning av god kvalitet och utan avbrott, förbättrar prognosen [1]. 

Ett svårt ställningstagande för ambulanssjukvård och räddningstjänst är hur länge ett ­eftersök ska pågå för att rädda liv och funktion. I denna värdering måste även den risk som räddningspersonalen utsätts för under räddningsarbetet vägas in [5].

Data om chansen att överleva rela­terat till tiden under vattnet, det vill säga sub­mer­sionstiden, varierar dock stort. Orlowski et al [6] visar dålig chans till överlevnad efter endast 5 ­minuters submersion, medan Bolte et al beskrivit ett fall med en flicka som överlevt utan sequelae efter 66 minuters submersion [7].

Vedertagen praxis i bland annat USA och i länder i Sydamerika, och även inom svensk ambulanssjukvård, är att hjärt–lungrädd­ning ska initieras om submersionstiden varit kortare än 60 minuter. Evidensen för denna rekommendation är dock låg [5]. Även om det varit svårt att peka ut enskilda prognostiska faktorer för överlevnad verkar det klart att mycket låga vattentemperaturer och kort submersionstid ökar överlevnaden, men även ung ålder ökar chansen till överlevnad [6-11].

Räddningsenheter anländer i medeltal inom cirka 15 minuter efter hjärtstopp, och i de fall där personen inte omedelbart återfinns påbörjas eftersök [10]. Räddningstjänst, polis och ambulanssjukvård har då den svåra uppgiften att gemensamt under tidspress, ofta i svåra miljöer, skaffa information om händelseförlopp, sökområde och möjligheter till räddning.

Data från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Svenska registret för hjärt–lungräddning visar att i en majoritet av fallen där hjärt–lungräddning påbörjats (n = 250) behövdes det en livräddande insats från räddningstjänsten. I 47 procent av fallen återfanns personen på ytan, 35 procent under ytan och 18 procent återfanns på land, i en båt eller på is. I dagsläget har 19 av 290 kommuner tillgång till räddningsdykare, och kan bistå ­andra kommuner med dykuppdrag [11].

Tipton et al presenterade i en översiktsartikel (baserad på 43 personer som överlevt drunkning) en algoritm med konkreta rekommendationer avsedda att stödja räddningsorganisationer ute på olycksplatsen. Submersionstid och vattentemperatur användes som prognostiska verktyg. I vattentemperaturer över 6 °C beskrevs överlevnad som extremt osannolik efter 30 ­minuters submersion, och i vattentemperaturer under 6 °C beskrevs överlevnad som extremt osannolik efter 90 ­minuters submersion [5].

I debatten som följde på artikeln ­ansågs det vetenskapliga underlaget fortfarande vara så dåligt att det i dag är för tidigt att rekommendera att avsluta ­eftersök så tidigt som efter 30 minuter i vatten varmare än 6 °C. 

Hur hade överlevnadschanserna ­varit om vattentemperaturen varit 7 °C? Perkins rekommenderar 60 ­minuters livräddande eftersök i vatten­temperaturer >6 °C och 90 minuter i vattentemperaturer <6 °C. Dessa riktlinjer har tagits emot väl av olika räddningsorganisationer [13-15]. Boltes fall exemplifierar svårigheten med dagens pragmatiska riktlinjer inom svensk ­ambulanssjukvård om att livräddande eftersök bör avslutas om personen har varit under ytan i mer än 60 minuter, eller om patienten har frusen snö och is i luftvägarna. Detta speciellt då det finns exempel på extremfall med överlevnad efter denna tid [7].

När tiden för livräddning gått ut övergår eftersöket till att försöka bärga kroppen, vilket bör medföra utökade marginaler avseende säkerhetsrutiner och genomförande [5].

Det är viktigt att svensk räddningstjänst och ambulanssjukvård får konkreta evidensbaserade riktlinjer att förhålla sig till på skadeplatsen. Vattnet i hav och sjöar i Sverige är kallt under stora delar av året, och dessutom är bottentemperaturem lägre även sommartid. Att avstå behandling med hjärt–lungrädd­ning i varmt vatten ­redan efter 30 minuters eftersök kan därför verka förhastat, då vi saknar större studier som stödjer en sådan rekommendation. Utökade tidsgränser vid drunkningstillbud i kallt vatten skulle kunna rädda fler liv efter livräddande eftersök i upp till 90 minuter.

Vid drunkning i varmt vatten minskar överlevnadschanserna drastiskt, och eftersök bör pågå i upp till 60 minuter [13, 16], medan det kan finnas utrymme för att utöka tiden för eftersök till 90 minuter vid oklara tidsförlopp eller vid drunkningstillbud i mycket kallt vatten [17].