Olovsson och medarbetare redovisar i LT 13–14/2013 (sidorna 6956) varför Uppsala läns landsting inför rutinmässig primär HPV-testning i livmoderhalscancerscreening för kvinnor mellan 50 och 60 år. Man förväntar sig stora vinster i minskad mortalitet. Beläggen för detta saknas. Den säkerhet en kvinna får av cellprovtagning är faktiskt synnerligen hög just i denna ålder, i studier som har använt cancer eller avancerad cancer som effektmått [1]. 

Bland de kvinnor som deltar i screeningen är den årliga dödligheten i cervixcancer i ett normalstort svenskt län mindre än 1 kvinna per år i ålderintervallet 55–75 år. Utrymmet för dramatiska förbättringar med en känsligare testmetod är inte stort.

HPV-testning som primärmetod har en del obestridliga fördelar. Sensitiviteten i screeningprogrammet kan öka något, provtagning kan göras glesare [2] och analyserna blir mer standardiserade och med jämnare kvalité. 

Samtidigt har testet en sämre specificitet än cellprov vilket kan äta upp en okänd del av vinsterna, testsvaren riskerar att ge mer psykosexuella bieffekter hos den kvinnliga befolkningen [3, 4]. Det finns också stora oklarheter om hur kvinnor med persisterande HPV-infektioner utan dysplasi ska handläggas. 

I Stockholms läns landsting pågår en randomiserad intervention med primär HPV-test som kommer att ge kunskap. De eventuella vinsterna med primär HPV-screening är inte så dramatiska att vi inte kan vänta in data för att kunna göra en värdering av för och nackdelar. Detta måste också bli föremål för en samlad nationell bedömning innan fler enskilda landsting går ut och skapar sina egna versioner av ett screeningprogram. 

Den nyligen skapade nationella arbetsgruppen för cervixcancerprevention, inom ramen för samverkan mellan Regionala cancercentra kommer att bidra med det, och Socialstyrelsen ser för närvarande över hur processen för värdering av screeningprogram ska se ut i Sverige.