Spännande lyssning om att ta det sista pillret

Titeln på poddserien »Det sista pillret« ställs på sin spets mot slutet, när journalisten Johan Cedersjö ska ta den sista dosen av det antidepressivum som han ätit i över tio års tid för diagnosen »blandade ångest- och depressionstillstånd«. Under serien följer vi Cedersjös nedtrappning, parallellt med den oerhörda berättelsen om hur SSRI gick från att nästan hamna i papperskorgen till att varje morgon sväljas av över en miljon svenskar.

Hela produktionen är unik i sitt slag och ett stort journalistiskt verk. Den nytänkande kombinationen av personlig berättelse och intervjuer med forskare möjliggjordes av Riksbankens jubileumsfond. Många kort har legat på bordet i över 20 år, men tillgängliggörs nu för den som hellre lyssnar än läser.

Johan inleder sin SSRI-resa som missionär. På en dejt övertalar han sin blivande sambo Hannah att också börja. I serien utgör Hannah bollplank samt medaktör i de vardagsbestyr som 1950-talets fruar hade fått bensodiazepiner för, men som nu medicineras med SSRI. Det personliga greppet är seriens gnista, men är egentligen inte så personligt som det verkar, utan ger resonans av den moderna människans villkor. Johans och Hannahs småbråk, barntjat och familjelogistik har länge utgjort läkemedelsbolagens miljardmåltavla, förklädda till diagnoser. Just diagnosernas roll i sagan illustreras med Laura Delanos gripande röst. Det är stark lyssning, som blottlägger den beska eftersmaken av begreppet »terapiresistent«.

Vi får höra ingen mindre än Arvid Carlsson. Vi träffar också Ingrid Carlberg och Shai Mulinari, vilka synliggör läkemedelsbolagens sluga marknadsföringsstrategier. Serotoninhypotesen kläs i sin rätta dräkt: smart reklam snarare än vetenskap. Även portalfiguren Peter Kramer intervjuas.

Irving Kirsch och Fredrik Hieronymus belyser placebofrågan. Tomas Furmark gör en välkommen fördjupning, men den viktigaste pusselbiten får vi av Johans och Hannahs egna erfarenheter tillsammans med uppbackning av Kerstin Sandells forskning – för någonting händer ju när man tar pillren.

Överhuvudtaget visar serien hur tysta patienternas röster har varit. Men nu händer något. Erfarenheterna från nedtrappning sprids på internetforum. Det är inte nödvändigtvis vi läkare som sitter inne med mest erfarenhet, och därmed behövs ödmjukhet. Måste man verkligen ha precisionsvåg och särskilda knivar, som intervjun med nedtrappningsgruppen på Island ger vid hand?

Det har alltid funnits en reva i SSRI-skeppets segel, för det blev tidigt känt att vissa kunde få svårt att sluta. Men hur många, och hur svårt? Och varför följde man inte det spåret till dess slut? För om det är väldigt många, eller väldigt svårt, ja, då skakar grundvalarna. Vissa studiedesigner som legat till grund för myndigheternas godkännanden bygger på att utsättningssymtom inte förekommer alls. Som bäst har detta handlat om okunskap, som värst om vilseledning.

Så nu blåser det upp en ny storm. Det vedertagna mantrat är att eventuella utsättningssvårigheter beror på någonting annat – pjåskighet, påhitt eller »recidiv« (av vad då?). I alla fall inte fysiologisk tillvänjning. Men det är spekulationer; här behövs forskning. Och den behöver vi göra själva – läkemedelsbolagen har lämnat slagfältet. Akademin måste kliva in och laga den reva som borde sytts igen innan man seglade iväg.

Seriens dramaturgi är knivskarp – när det sista pillret sväljs är luften tät. Men då återstår ett avsnitt, och där träder en stoisk bakgrundsfigur fram. Tillsammans med Johan lyfter de serien till något större än bara nedtrappning. Hur det går? Lyssna till »Det sista pillret«.