Replik. »Vem bär ansvaret för det dåliga resultatet på det senaste eAT-provet?« frågar sig Jonas Lindbäck i en debattartikel i Läkartidningen. Han konkluderar att »2024 års prov har varit för svåra, eller inte prövat adekvata förmågor hos våra blivande legitimerade kollegor« och uppmanar provets konstruktörer att göra om och göra rätt till 2025 [1].

Slutsatsen kan vid en första anblick tyckas rimlig, men det kan finnas alternativa förklaringar, vilka vi i egenskap av ledamöter i Nämnden för prov efter läkares allmäntjänstgöring önskar synliggöra.

Vi har tidigare uppmärksammat att underkännandefrekvensen bland AT-läkare med utländsk läkarexamen är mycket hög [2, 3]. Därtill bidrar framför allt bristande kunskaper i det svenska språket, men inte sällan också bristande kunskaper om medicinsk praxis i Sverige. I de fall åtgärder har vidtagits bland sjukvårdshuvudmännen för att förbättra kunskapsnivån bland dessa AT-läkare tycks de tyvärr ha varit resultatlösa. Vid det senaste eAT-provet hade en femtedel av AT-läkarna utländsk läkarexamen, och av dessa underkändes 70 procent. Nyligen rapporterades att 9 av 10 läkare utbildade utanför EU/EES underkändes vid det senaste kunskapsprovet som krävs för att få verka i Sverige [4]. Provet har kritiserats för att innehålla för många »prekliniska« och »kliniskt irrelevanta« frågor [3]. Mot bakgrund av att underkännandefrekvensen bland utlandsutbildande läkare också är mycket hög på eAT-provet, som är mer kliniskt orienterat, ter sig denna kritik mot kunskapsprovet dåligt underbyggd.

Vi har dock också noterat att underkännandefrekvensen på eAT-provet bland AT-läkare med svensk läkarexamen har förändrats. Så sent som 2022 var den i regel ≤5 procent, men därefter har den successivt ökat. Vid den senaste examinationen underkändes 8–10 procent av AT-läkarna med examen från vissa svenska universitet, medan motsvarande siffror från andra svenska universitet var 21–24 procent. Mot bakgrund av detta bör man överväga om undervisningen, och framför allt kraven vid examinationer, skiljer sig åt mellan de svenska universitet som utfärdar läkarexamen. Måhända kan det faktum att olika examinationsformer används vara en bidragande förklaring. eAT-provet är av typen MEQ (modifierade essäfrågor), som i regel kräver en högre förmåga att formulera sig skriftligt och resonera kliniskt, medan en del svenska universitet har valt att prioritera flervalsfrågor, där studenten ska välja ett eller flera givna alternativ.

Då underkännandefrekvensen bland AT-läkare med svensk läkarexamen ökat successivt verkar det mindre sannolikt att just det senaste provet var »för svårt«. Därtill ska poängteras att omsättningen bland konstruktörerna är låg. Majoriteten har konstruerat ett flertal eAT-prov. Dessutom granskas frågorna rigoröst av samtliga ledamöter i nämnden innan provet fastställs. Även detta talar mot att det senaste provet skulle vara resultatet av en fadäs.

Vår uppfattning är att frågorna inte har förändrats signifikant under senare år, men det har däremot svaren. De senaste åren har vi noterat en trend där provskrivare använder lekmannaspråk och medicinsk »slang«, sammanblandar medicinska termer och uppvisar bristande förmåga till kliniskt resonemang.

Bidragande förklaringar till att resultaten på eAT-provet har försämrats under senare år kan vara problem med att tolka frågorna, att läsa hela frågorna och att formulera svar samt en allmän försämring av förmågan att hantera text och formulera sig skriftligt. Det är osannolikt att dessa problem inte har förekommit under AT-läkarnas kliniska tjänstgöring och därmed borde ha uppmärksammats av deras handledare. Sannolikt blir problemen tydligare när AT-läkarna behöver formulera sig skriftligt i samband med examinationen.

Vi anser att det är av yttersta vikt att en legitimerad läkare kan formulera sig inte bara verbalt, utan även skriftligt, i kontakt med patienter, kollegor och myndigheter. Vi i nämnden har därför valt att vara stringenta i bedömningen av svaren, vilket kopplat till ovanstående resulterar i att allt fler AT-läkare får poängavdrag.  Måhända kan man tycka att vi ska anpassa oss till nya tider – »göra om och göra rätt« – men vore detta verkligen till gagn för våra blivande kollegor, och framför allt för våra patienter?

Läs även:
»Den språkliga förmågan hos läkarna har blivit allt sämre«
Vem bär ansvaret för det dåliga resultatet på det senaste eAT-provet?