Kvinnliga läkare skriver parafraser på kända litterära verk

Eva Ström: Hur kom det sig att du ville skriva en roman om Helga Gregorius, den kvinnliga huvudpersonen i »Doktor Glas«?

Åsa Nilsonne: Jag tänker att det finns ett tom­rum i många böcker av män – kvinnans liv, hennes kropp, mycket som pågår bortom männens horisont. Unga kvinnor förväntas fördjupa sig i den manliga världsbilden, men vi ställer inte samma krav på männen – de läser inte våra böcker på samma självklara sätt som vi läser deras. Det är kanske en utsliten klyscha, men de tillåts därmed definiera verkligheten för oss alla, och unga kvinnor socialiseras in i en värld som skapas av den manliga blicken. Jag ville vända på perspektivet.

Och mer specifikt tänkte jag att om jag skulle handleda en ung kollega som, i likhet med doktor Glas, drömde om att se sin patient naken, som funderade på att tysta henne med en kyss och som beskrev henne nästan som ett barn med stjärnögon och änglahår, så skulle han få fundera över hur detta påverkade hans möjlighet att göra en korrekt bedömning och vidta rimliga åtgärder. 

Hur kom det sig att du ville skriva om fröken Julie?

Eva: Jag minns precis när jag fick idén till boken. Det var när jag befann mig på landet en midsommarafton och läste pjäsen »Fröken Julie«. »Men det här är ju vansinnigt«, tänkte jag när jag läst färdigt. Ska en kvinna plikta med sitt liv för att hon har en utomäktenskaplig förbindelse, för att hon har sex en natt, för att hon bejakar sin sexualitet vid ett enda tillfälle? Pjäsen skrevs mot slutet av 1800-talet, men spelas ju ständigt. Hur kan vi vara fördömande mot hedersmord och dylikt i andra kulturer när vi sätter upp denna pjäs och spelar den som om den har högsta giltighet i dag? Hur kan vi tycka att Julies val att ta livet av sig är rimligt? Det var min utgångspunkt. Jag accepterade helt enkelt inte att Julie skulle dö, jag ville rädda henne!

Jag upptäckte en glipa i pjäsen: Jean räcker Julie rakkniven, men vi får aldrig se dödsscenen i pjäsen. Så det är faktiskt ett öppet slut, även om ingen poängterat detta. Min andra utgångspunkt var att många överlever ett suicidförsök. Jag räddade Julie. Det var så det kändes, och det var livsviktigt. Jag lät Julie bli gravid för att ytterligare understryka hennes – och kvinnornas på den tiden – utsatthet. 

Du har ju ett citat ur »Doktor Glas« rörande graviditet som inledning på din bok. Varför det?

Åsa: Det är ju ett hårresande citat där doktor Glas säger: »En kvinna i grossess är något förskräckligt. Ett nyfött barn är vedervärdigt. En dödsbädd gör sällan ett så ohyggligt intryck som en barnsbörd, denna förfärliga symfoni av skrik och smuts och blod.«

Tänk om någon ung flicka/kvinna läser detta och får reda på att en graviditet gör henne motbjudande, att hennes barn är vedervärdigt och att en förlossning är smutsig. Jag ville i stället skildra graviditeter, förlossningar och nyfödda som de stora under de är, eller kan vara – ge en motvikt och fokusera på den centrala roll de spelar när de inträffar (fröken Julie) eller inte inträffar (Helga Gregorius) i en kvinnas liv. 

Du har också graviditeter och förlossning som ett genomgående tema. Berätta!

Eva: Jag ville låta Julie bli gravid, eftersom en graviditet utanför äktenskapet var något ytterst oönskat och skuld- och skambelagt under hennes tid. Det blev dessutom den yttersta konsekvensen av hennes förbindelse med Jean, vilket gjorde att hon inte kunde skaka av sig händelsen. Jag tyckte dessutom att det var både roligt och svårt att skriva om graviditeter och förlossningar. Det är en utmaning att skildra dessa dramatiska och omvälvande händelser i en kvinnas liv. I min bok var förstås Julie extra utsatt: vad hade hon för utsikter att ta sig fram som ensamstående mor? Skulle hon klara att adoptera bort sitt barn?

Åsa: Du har en kvinna i din bok, Pauls första fru, som har samma inställning som doktor Glas när det gäller att skapa barn: det vore fint om man kunde göra det utan att blanda in sex. Var det en medveten blinkning till »Doktor Glas«? 

Eva: Jag ville skildra en kvinna som var totalt oupplyst vad gäller sex och samliv, och hur destruktiv okunskap på detta område är för både män och kvinnor. Men doktor Glas hade jag inte i tankarna.

Åsa: Du låter Julie torrt konstatera att hon vuxit upp på landet, att sexualiteten inte kom som någon chock för henne. Att unga däremot plötsligt kan vara helt oförberedda på det som Hjalmar Söderberg kallar driftlivet låter som en intressant sidoeffekt av urbaniseringen, medan barn som vuxit upp med hingstar och tjurar och baggar fick den kunskapen med sig automatiskt.

Och apropå perspektiv så skildrar du även mäns osäkerhet och sårbarhet. Har du fått några reaktioner på det?

Eva: Nej, egentligen inte. De flesta uppehåller sig vid Julie-figuren och funderar över om min beskrivning av henne och om hennes utveckling är rimlig. 

Åsa: Gjorde du mycket research?

Eva: Som alltid väver man in lite egna erfarenheter i handlingen, till exempel från mina vistelser i Rom och Schweiz. Vad gäller det hus i Lausanne som Julie och Paul bosätter sig i är förlagan det pensionat i schweizerstil som Strindberg bodde någon tid i och som fortfarande fungerar som »bed and breakfast«, där jag själv tog in några dagar.

Åsa: Tycker du att din medicins­ka kunskap och erfarenhet har påverkat bokens innehåll?

Eva: Jag använde mig av mina medi­cinska kunskaper lite då och då, vilket var roligt, men det skulle ju inte bli ett medi­cinskt kompendium utan en skönlitterär bok. Jag läste en del om hur psykiskt sjuka behandlades vid denna tid, främst hos Nils Uddenberg, men jag använde också egna hågkomster från Beckomberga sjukhus, bland annat från den så kallade »Stormen«, som den kvinnliga avdelningen kallades och som vi besökte under psykiatrikursen. Sedan var jag också fascinerad av Axel Munthe och förde in honom i handlingen. 

Hur har du själv gjort? Har du använt dig av dina fackkunskaper? Din romangestalt Helgas faster barnmorskan, till exempel, har hon någon förlaga?

Åsa: Jag har hört många kvinnor berätta om sina liv, jag arbetade i decennier med en psykoterapi som tagits fram särskilt för kvinnor. När det gäller Helgas faster tycker jag att äldre kvinnor ofta har varit oerhört hjälpsamma i olika situationer, ofta utifrån det de själva upplevt. Den research jag gjorde handlade mest om barnmorskornas liv och villkor kring förra sekelskiftet, och där fick jag generös hjälp av Barnmorskeförbundet. 

Eva: Våra romaner liknar ju varand­ra i det att kvinnans kropp och sexualiteten står i centrum. Helgas faster barnmorskan, som står för en ofta tabubelagd kunskap, låter du till och med tala om aborter. Jag låter en enda figur, Julie, gestalta en kvinnas enskilda historia, med sexuellt begär, oönskad graviditet, förlossning och så tänkbara utvägar när hon blivit en ensamstående mor, till exempel bort­adoption av barnet. Också suicid, som i Strindbergs grundberättelse, men hos mig blir det ett suicidförsök och inget fullbordat självmord.

Åsa: Tycker du att din roman har bäring på kvinnors situation i dag?  

Eva: Jag tänkte på diskussionen kring hedersbegreppen som finns i dag för kvinnor i andra kulturer. Men jag tycker inte att vi ska förhäva oss, fröken Julie levde ju mycket tydligt i en hederskultur, och så länge man sätter upp pjäsen anser man tydligen att den är relevant också i dag. 

 Vad tänker du att din roman »Fru Gregorius« har för budskap, om du kan sammanfatta den i några meningar? 

Åsa: Jag tänker att unga kvinnor fortfarande inte vet så mycket som de hade behövt veta om sina kroppar. Jag tänker att vi Sverige skriver ut mer SSRI till unga kvinnor än något annat nordiskt land, utan att informera om sexuella biverkningar. Jag tänker att frågor om när vi ska skaffa barn, hur vi ska skaffa barn och med vem vi ska skaffa barn har en så livsavgörande betydelse att de förtjänar mer uppmärksamhet. 

Eva: Jag tror att vi båda upprördes över tomrummet i många manliga författares berättelser och ville fylla det. Både Strindbergs »Fröken Julie« och Söderbergs »Doktor Glas« är framstående litterära verk, mästerverk om man så vill, men de har sina blinda fläckar, förankrade som de är både i sin tid och i den manliga blicken. Min upprördhet gällde förstås att Strindberg ansåg det rimligt att en kvinna tog livet av sig efter att ha haft sex en natt. 

Åsa: Och jag reagerade på doktor Glas avsmak inför sex och de påföljande graviditeterna. Jag tycker att båda våra romaner försöker tillföra balans, samma sorts balans, genom att diskutera kvinnors livsvillkor, som är så intimt förknippade med sexu­aliteten och fruktbarheten. Frågan är hur väl vi lyckas föra fram det vi försöker berätta.

Eva: Det är upp till läsaren att reflektera över det. Jag märkte dock en skillnad vad gäller recensio­nerna beroende på om de var skrivna av en kvinna eller av en man. Kvinnorna kunde se att jag gick i polemik med Strindberg och tidsandan.

Åsa: Så intressant – vi skriver om osedda aspekter av kvinnors liv, och då blir det vi skriver också osett av en del läsare. Min erfarenhet är också att kvinnor oftast har större förståelse för det jag försöker berätta och att jag över lag får bättre recensioner av kvinnor. En man undrade exempelvis om jag över huvud taget hade läst »Doktor Glas«, han tyckte inte att det fanns stöd i texten för det jag har skrivit – och missade att det ju är själva poängen att jag skriver om det dr Glas inte såg.

Eva: Har du något citat ur min bok som du tycker är värt att nämna?

Åsa: Det måste vara när nunnan i Rom frågar om fadern till det väntade barnet även är far till den blivande mamman, och blir glad och lättad över det nekande svaret. Där har vi en kvinna som har sett det mesta. Det är för övrigt en situation som återkommer i »Fru Gregorius« – att barnafadern i värsta fall är en nära släkting till kvinnan, kanske till och med en far. 

Jag ställer samma fråga till dig: Har du något citat ur min bok som du tycker är värt att nämna?

Eva: Din första mening: »Läkare och präster delar en särskild sorts blindhet som kommer av högmod.« Du säger sedan att det gör dem särskilt lättlurade. 

Har du varit lättlurad, som doktor?

Åsa: Ja. Det är ju vårt privilegium som läkare att få tro på allt vi hör – i motsats till åklagare eller poliser – trots att vi vet att människor kan handskas ganska ovarsamt med sanningen. 

Eva: Din roman slutar med att Helga tänker berätta för doktor Glas att hon ljugit om sin aversion mot maken. 

Har du några planer på en fortsättning? Du har ju skrivit kriminalhistorier i medicinsk miljö. Eller ska man se romanen som Helga Gregorius sätt att tala ut?

Åsa: Jag tänker mig att läsaren får skapa sin egen fortsättning. Det finns många vägar berättelsen kan ta.

Eva: Vi får väl hoppas att våra läsare ska göra detta, och att läsare av klassiska pjäser och romaner ska betrakta kanoniserade mästerverk med en kritisk blick – och fundera nästa gång de går på teatern.