Klinikombud: Allt svårare att hitta dem som orkar ta på sig rollen

Läkarförbundet har runt 2 400 förtroendevalda medlemmar. Den största och kanske viktigaste gruppen är klinikombuden – fackets representanter på arbetsplatsen. Vanligast är konstruktionen där klinikombudet både är skyddsombud och fackligt arbetsplatsombud och därmed hanterar allt från skyddsronder till samverkan om chefstillsättningar och förändringar i jourlinjer.  

Ett viktigt och omfattande uppdrag alltså, men också ett uppdrag som många föreningar har svårt att fylla, visar en undersökning som Läkartidningen gjort. 

– Upplevelsen är att det har blivit svårare att hitta folk som orkar ta på sig den här rollen, säger Karolina Boman, överläkare inom onkologi och strålningsfysik på Skånes universitetssjukhus, ordförande för Malmö läkareförening samt för Läkarförbundet Skåne, som samlar de fyra skånska läkarföreningarna. 

Hon får medhåll av Ann-Marie Skarstam, överläkare inom vuxenpsykiatrin och biträdande huvudskyddsombud inom psykiatrin i Skåne.

– Det är en utveckling som vi har sett ett tag. Det är synd, för det är ett väldigt roligt uppdrag, och med tanke på alla nedskärningar är det fackliga arbetet viktigare än någonsin, säger hon.

I Skåne saknas i dag uppskattningsvis ett hundratal klinikombud, visar en sammanställning som läkarföreningarna gjort. Störst är bristen inom de privata verksamheterna. 

Effekten när klinikombud saknas blir bristande insyn och möjlighet till påverkan, säger Karolina Boman. 

– Fackligt arbete bygger på att någon representerar ens åsikter. Om man inte har någon som kan framföra dem riskerar man att få beslut som inte är bra. Det blir inte bra för någon. 

– Om det inte finns klinikombud på arbetsplatsen blir risken att till exempel förhandlingsärenden eller arbetsmiljöproblem drar ut på tiden och måste lyftas högre upp i den fackliga strukturen, vilket tenderar att göra dem mer svårhanterliga, säger Ann-Marie Skarstam. 

– Ärenden som kommer till oss från områden som inte har klinikombud är ofta mer infekterade och svårare att hantera. 

Förklaringarna till att läkare inte vill ta på sig uppdraget är många, men den vanligaste är tidsbrist. 

– Det är det vanligaste svaret, särskilt bland yngre. Det är extra synd eftersom yngre läkares frågor är ödesfrågor för hela läkarkollektivet, säger Karolina Boman.

– Jag tror att arbetsbelastningen skrämmer. Många tänker nog att man inte orkar eller hinner, böjer ned huvudet och betar av sina patienter, säger Ann-Marie Skarstam, som tror att det är ett felaktigt tankesätt:

– Det sliter på en att göra så. Man måste också ha påfyllning av något som motiverar och engagerar och intresserar en. Att ta på sig ett fackligt uppdrag är ett bra sätt att göra det. 

Samma sak säger Liana Xhakollari. Hon är specialist i internmedicin och njursjukdomar och klinikombud på njurkliniken vid Skånes universitetssjukhus i Malmö.

– Man lär sig mycket om fackliga frågor, verksamheten, om ledningsstrukturen och om hur saker fungerar. Om man vill vara informerad och vill kunna påverka så är det ett jättebra uppdrag, säger Liana Xhakollari.

Hon och hennes kollega Claudia Mallea Lira delar sedan några år tillbaka både på uppdraget och på ett lite rörigt arbetsrum. Här har de sin fackliga pärm, och här diskuterar de frågor som dykt upp. 

– Vi konfererar om allt. Det är väldigt skönt att ha varandra att bolla med, säger Claudia Mallea Lira och tittar på Liana Xhakollari.

Liana Xhakollari tog på sig uppdraget redan 2012, först som suppleant och senare som ordinarie. Claudia Mallea Lira blev vald 2021 när Liana Xhakollari disputerade och kliniken samtidigt genomgick en förändring.

– Vi hade lite turbulens då. Vi hade en relativt nyvald klinikchef, och det var en del frågor som läkarna inte tyckte togs på allvar. Det var en önskan från läkargruppen att vi skulle vara två aktiva. Jag hade inte så mycket tid, jag behövde lite stöd, säger Liana Xhakollari.

Sedan dess är de ett tajt team. Som klinikombud i Skåne är man både skyddsombud och fackligt ombud på arbetsplatsen, så det finns gott om frågor att hantera. Ändå tycker ingen av dem att uppdraget är betungande. 

– Men det kan ta tid. I perioder har vi fått jobba rätt mycket när det inte funkat på kliniken, säger Liana Xhakollari.

– Det jag kan tycka är betungande är när vi haft konflikter mellan medarbetare och ledning. Vårt syfte är att stå vid medlemmens sida, men samtidigt har vi inte så mycket makt, säger Claudia Mallea Lira.

Hon tror att det finns fördomar om fackligt arbete, något hon själv säger att hon hade.

– Jag tänkte att det här fackliga är ganska tungt och träigt. Jag visste inte riktigt vad det fackliga arbetet innebar. Det vet jag väl kanske inte till fullo i dag heller, men jag vet mycket mer. Det känns väldigt viktigt.

Att vara två som delar på uppdraget har stora fördelar, säger de.

– Vi kan se om vi har uppfattat saker på samma sätt. Och om det skulle vara så att jag behöver hjälp, kan du ta det, säger Liana Xhakollari.

– Jag upplever att det är en jättetrygghet att vi är två, säger Claudia Mallea Lira och tillägger:

– Det är mycket roligare också.

De säger att de får mycket stöd från sin läkarförening. Bland annat håller föreningen ett digitalt »drop in«-möte för klinikombud varje måndag, där de kan få hjälp med alla typer av frågor. 

Mötena är en del i Malmö läkareförenings nya satsning på att få fler läkare att ta på sig ett uppdrag som klinikombud, berättar Ann-Marie Skarstam. I samma anda hålls två gånger per termin lunchmöten för klinikombud i hela Skåne, och en gång om året är det en heldag för ombuden. Sedan ett tag tillbaka besöker föreningen också kliniker som saknar ombud.

– Vi går ut och förklarar rollen och bjuder in till träffar. Vår förebild är det arbete som görs på Sahlgrenska universitetssjukhuset, säger Ann-Marie Skarstam.

Hon tror att facket måste bli bättre på att visa att ombuden behövs. 

– Jag tror att det är viktigt att vi visar utåt att vi har behov av fler. Hela tiden, för ibland lyssnar man men är inte intresserad, och ibland lyssnar man och tänker att »det vore faktiskt spännande«. 

Samma sak tror Claudia Mallea Lira och Liana Xhakollari. Ibland kan det till och med behövas lite press, säger Liana Xhakollari. 

– Ingen kommer själv att säga att de gärna vill bli klinikombud. Jag tror att det krävs att någon ställer frågan och tvingar fram ett val. 

Claudia Mallea Lira håller med. 

– Det är en så stor förlust för dem som arbetar på arbetsplatser utan representanter, så det finns stor anledning att utse ombud. 

Läs även:
Forskare: »Många kan tänka sig uppdraget bara de får frågan«
Röster från andra föreningar