Johan Styrud, ordförande Stockholms läkarförening:
– Vi delar uppfattningen att det har blivit svårare att rekrytera klinikombud. Det har varit en dramatisk förändring under de senaste tio åren. Det finns ett motstånd hos många yngre att bli ombud. Det handlar om tidsbrist, forskning, familj. Man ska göra en massa saker samtidigt. En del av det beror nog också på att det är tuffare för de yngre i vården i dag. Är man fackligt förtroendevald kommer man ibland i diskussioner som inte alltid är så roliga. Är man då ung och inte så väletablerad kanske man drar sig för det.
– Vi försöker stötta våra yngre kollegor så långt som möjligt. Vi pratar också med arbetsgivaren om att försöka uppmuntra till att välja klinikombud. Många inser värdet i att ha en facklig motpart i samverkan. Ett klinikombud har alltid bättre detaljkunskap och kännedom om verksamheten.
Emma Furberg, ordförande Ångermanlands läkarförening:
– Min spaning är att vi är och har varit otroligt pressade under många år, vi har ett av de största hyrberoendena i landet. Är man borta behöver man helt enkelt göra jobbet en annan gång. Arbetsgivaren säger att man vill att folk ska engagera sig fackligt, men i praktiken blir det svårt, och förutsättningarna för engagemang skulle kunna bli bättre. Jag tänker också att det ibland finns ett hinder hos läkarna själva, att man inte vill engagera sig i något man inte upplever sig ha tillräcklig kunskap om. De ställer höga krav på sig själva, men jag önskar att de skulle känna att vi alla måste börja någonstans. Man växer in i rollen, vi stöttar varandra, och både regionen och Läkarförbundet erbjuder utbildningar till skyddsombud.
– Vi försöker värva ombud på de ställen där vi har vakanser, men det kan vara svårt, då vår tid också är begränsad. När man är få måste man göra prioriteringar.
Bengt Hultberg, ordförande Jönköpings läns läkareförening:
– Vi har svårt att bemanna med klinikombud, framför allt inom primärvården. Inom slutenvården är det lite lättare. Ett stort hinder är att man inte känner att man har tid. Många är yngre, småbarnsföräldrar som ska försöka få ihop vardagen. Man måste prioritera, det har jag full förståelse för. Det jag ser är att många av de yngre helst vill klämma in allt fackligt under arbetsdagen, men man har ju rätt till tid både när det gäller arbetet i sig och förberedelser inför det.
– Det är ett bekymmer. Utan ombud förlorar man mycket insyn och inflytande. Har vi inte medverkan kan arbetsgivaren fatta beslut som skulle kunna bli tokiga för läkargruppen. Och när beslutet väl är fattat, då är det bara att gilla läget.
– Vi försöker stötta våra klinikombud mycket. Vi har till exempel en väldigt aktiv »Whatsapp«- grupp för alla ombud och oss i styrelsen. Där diskuteras alla möjliga frågor, och man kan få råd och stöd snabbt.
Läs även:
Allt svårare att hitta dem som orkar ta på sig rollen
Forskare: »Många kan tänka sig uppdraget bara de får frågan«
