»’Läkaren vet inte’ bör klassas som en diagnos.«

Att arbeta som läkare på en vårdcentral är ett mångfasetterat och utmanande yrke. Vi möter patienter med en rad olika symtom och besvär, och vi är tränade att hitta tidiga tecken på sjukdom och allvarliga tillstånd och att använda vår kliniska blick och våra medicinska kunskaper för att ställa diagnos. Men en av de svåraste delarna av vårt arbete är att erkänna och förmedla när vi inte vet vad som orsakar en patients symtom.

Jag minns en patient, en kvinna i 50-årsåldern, som sökte för återkommande huvudvärk. Hon hade genomgått undersökningar och provtagningar, inget avvikande. Hon var orolig och frustrerad och ville ha en förklaring. Trots mina försök att förklara att vi hade uteslutit allvarliga tillstånd kände hon sig inte lugnad. »Hur går vi vidare i utredningen?« Det är då vi som läkare måste vara ärliga och kommunicera vår begränsning: »Jag förstår att du har symtom, det är inget farligt och beror inte på sjukdom, men jag har ingen aning om vad det beror på.«

Det ligger i vår natur att söka förklaringar, men inom medicin är det inte möjligt att alltid förklara varje symtom. På vårdcentralen är vår främsta uppgift att utesluta sjukdomar, inte att svara på alla frågor om kroppens signaler. Att säga »Jag vet inte« är en väsentlig, om än otillfredsställande, del av vårt arbete. »Läkaren vet inte« bör klassas som en diagnos, en bekräftelse på att vi noggrant undersökt utan att hitta tecken på sjukdom.

Att erkänna våra begränsningar som läkare innebär att vi också måste hjälpa våra patienter att förstå och acceptera osäkerhet. Kroppen är komplex och uppvisar många symtom som inte nödvändigtvis är kopplade till en specifik sjukdom. Att kommunicera detta är en konst i sig.

Det är avgörande att vi som läkare undviker överdia­gnostik och överutredning som kan oroa eller skada patienten. I vår jakt på svar riskerar vi ibland att onödigt medikalisera patienter. I stället bör vår kraft ligga i noggranna utvärderingar och klinisk erfarenhet. Vi måste erkänna när vi inte känner till orsakerna till symtom, eftersom många inte har en direkt medicinsk förklaring – livet självt kan orsaka omfattande fysiska symtom.

En äldre rökande kvinna sökte hjälp för trötthet, förändrade avföringsvanor med buksmärta och allmän sjukdomskänsla. Efter omfattande undersökningar, blodprov, rektoskopi och röntgen fann vi inget onormalt. Besvikelsen var stor över att vi inte kunde ge henne svar. Jag satte mig ned med henne och förklarade att vi hade gjort allt för att utesluta något allvarligt och uppmuntrade henne att fokusera på livsstilsfaktorer som sömn, kost och stresshantering. Trots att hon var besviken över att det inte fanns en tydlig förklaringsmodell för hennes symtom, så jublade jag inombords över att vi inte hittat en knöl på kolonröntgen eller en spikulerad tumör på lungröntgen. 

Att läkaren inte vet kan vara det bästa beskedet en patient kan få. »Jag har ingen aning om vad symtomen beror på, men det är ingen sjukdom och inget farligt« är en mening jag använder mig av relativt ofta.

Det är en svår balans att gå mellan att vara expert på att hitta sjukdomar och att vara en människa som erkänner sina yrkesmässiga begränsningar. Men det är också en viktig del av att bygga en hållbar och förtroendefull relation med våra patienter. Genom att vara ärliga och transparenta kan vi hjälpa våra patienter att navigera genom osäkerheten och fokusera på att förbättra hälsa och välbefinnande på de sätt vi kan.

Vårt jobb som läkare på vårdcentralen är inte bara att hitta sjukdomar, utan också att vägleda våra patienter genom den osäkerhet som ibland är en oundviklig del av livet. Och ibland innebär det att säga »Läkaren vet inte« – för det är också en diagnos.