I dag har det blivit allt vanligare att vetenskapliga artiklar parallellpubliceras, vilket innebär att de efter en kortare eller längre embargotid läggs ut öppet på exempelvis ett lärosätes hemsida.
Problemet med det är, enligt Vetenskapsrådet, att de prenumererade tidskrifterna tenderar att förlänga sina embargon ju fler finansiärer som förordar öppen tillgång och sedan kräva ersättning av forskaren för tidigare publicering. För att nå målet om att all offentligfinansierad forskning ska var fritt tillgänglig för allmänheten och andra forskare anser myndigheten därför att enbart open access-publicering ska användas från och med 2025.
En övergång till ett sådant system är dock inte utan hinder, och därför väljer man att i dagsläget bara formulera en målbild. 2020 bedömer man att tiden är mogen att omsätta målet i riktlinjer, som alltså är tänkta att gälla från 2025.
Redan från i år föreslår man dock riktlinjer som säger att alla sakkunniggranskade artiklar och konferensrapporter som är ett resultat av offentligfinansierad forskning ska vara fritt tillgänglig för läsning och nedladdning efter sex månader (12 månader för humaniora och samhällsvetenskap). Från 2020 ska även böcker vara fritt tillgängliga på nätet.
Ett hinder för att förmå forskare att publicera sina resultat i open access-tidskrifter är att man bedöms efter tidskrifters »impact factor«. Därför anser Vetenskapsrådet att forskningsråd och lärosäten bör uppmanas att bedöma enskilda verk, i stället för tidskriften eller förlaget.
Målet om öppen tillgång omfattar även forskningsdata. Där är Vetenskapsrådet mindre konkret, och föreslår bara att målet ska vara att all forskningsdata som helt eller delvis tas fram med offentliga medel görs öppet tillgängliga så snart det är möjligt.
Innan man inför en sådan rekommendation behöver man dock enligt myndigheten utreda en rad frågor, som hur man ska hantera forskning på känsliga persondata samt forskning som sker i samarbete med industri.
Vetenskapsrådet är också medvetet om risken att viss typ av forskning nedprioriteras om inte forskare som samlat in data får »ensamrätt« på att publicera resultat under en längre tid – exempel är longitudinella populationsstudier och tvärsnittsstudier inom medicin – och utesluter inte behovet av speciella stödåtgärder för sådan datainsamling.
