Ni liksom jag har säkerligen hört hur det suckas i fikarum och på läkarmöten över den nya bastjänstgöringen, BT. En fråga vi bör ställa oss är vilka BT-läkarna faktiskt är. De är samma kollegor vi haft hela tiden, med den enda skillnaden att de nu har en ny yrkestitel. Vikarierande underläkare före AT eller ST, AT-läkare och ST-läkare, svenskutbildade samt utbildade utanför Sverige – alla dessa faller in under kategorin som nu gör och i framtiden kommer att göra BT.

Bastjänstgöringen ska vara den inledande delen av ST 2021 och ställer högre krav på kompetensvärdering, vilket i grunden är något bra eftersom vi formar våra framtida kollegor och kan stötta dem tidigt när vi upptäcker svagheter.

År 2021 fick vi en ny läkarutbildning i Sverige, som förlängts med en termin och ger legitimation direkt vid examen. Detta gör att behovet av AT successivt kommer att upphöra. Vid utredningen som föregick det nya läkarprogrammet sågs ett behov av att ändå ge de här nykläckta läkarna en introduktion till svensk hälso- och sjukvård, varför BT kom till. Det är just det som är det huvudsakliga syftet med BT: att ge en introduktion. Den är tänkt att komma i direkt anslutning till utbildningen och som den inledande delen av ST. Den bärande tanken är att det ska vara en introduktion med en progression i klinisk kompetens och självständighet, som vi alla kan bidra till genom god handledning och instruktion.

Allmäntjänstgöringen har historiskt inte varit oproblematisk. Flera kollegor har vittnat om bristande återkoppling, utsatthet och ensamarbete. Vi har nu chansen att ge våra kollegor de verktyg som behövs för att bli självständiga, kompetenta och kloka medarbetare. Det är förståeligt att man tycker att något nytt är krångligt, och det är helt okej. Allmäntjänstgöringen, som i år firar 56 år, är något välbekant och en tid i karriären som många håller kär. Dess införande 1969 var dock inte helt friktionsfritt. Farhågorna var då att AT-läkarna skulle bromsa produktionen och sänka kvaliteten på vården. I en ledare i Läkartidningen 1972 stod det: »Om man byter ut dagens underläkare mot de AT-läkare som kommer i början av nästa år innebär detta att tränade yrkesarbetare ersätts av nybörjare.« Men det gick ju rätt bra sedan, eller hur?

Vi har alltså gått igenom en liknande transition förut, och i dag är det ingen som tänker så negativt om AT-läkare; tvärtom ser många att AT-läkarna bär sjukvården till stor del. Jag skulle därför önska att vi, i stället för att sucka och undvika det obekväma, tar möjligheten att lära oss hur vi stöttar och utbildar våra kollegor på bästa sätt. Vi kan nu skapa nya arbetssätt och se till att kontinuerlig kompetensvärdering blir en naturlig del av läkares utbildning.

Vi kan inte jämföra dem som i dag är i början av sin bastjänstgöring (oavsett om den är integrerad i ST eller fristående) med dem som gjort AT. Flaskhalsarna till utbildningstjänster har gjort att många vikarierat flera månader, ibland år, innan de påbörjat sin allmäntjänstgöring. Det är i grunden fel, då även AT var tänkt som en naturlig övergång från läkarutbildningen. Vi har vant oss vid att de utbildningsläkare vi stöter på har skaffat sig erfarenhet för att de redan hunnit vikariera på en eller flera kliniker, både före AT och ST. Många av dem som i dag påbörjar sin ST enligt 2015 års föreskrift har därför arbetat som läkare i betydligt fler år än vad som var tänkt.

Allmäntjänstgöringen är block- och tidsstyrd, medan bastjänstgöringen är tänkt att vara dynamisk och individuellt anpassad. Behoven kommer att vara olika beroende på individens erfarenheter och personliga egenskaper. Att tänka att vi bara komprimerar AT och gör om den till en BT kan kännas lockande och enkelt, men då har vi helt tappat bort syftet.

Min uppmaning är att vi nu släpper sargen och kliver ut på isen. Vi behöver snart säga adjö till AT och omfamna ST 2021 med BT som den inledande delen. BT är här för att stanna – det är lika bra att vi tillsammans gör det bästa av det.