En återkommande siffra är att 2/3 tillfrisknar på antidepressiva, eller att 1/3 inte gör det. Siffrorna härrör från Rush et als redovisning av resultaten från STAR*D [1, 2], världens största och dyraste behandlingsstudie av depression. Problemet är att siffrorna inte stämmer, vilket fastslogs redan 2011 [3]. Ändå har de under de senaste åren figurerat åtskilliga gånger i medier [4-9] samt på webbplatser och poddar tillhörande Karolinska institutet [10, 11]. De förekommer även i en översiktsartikel i Läkartidningen [12] signerad av en rad tongivande psykiatrer och forskare.

För att efterlikna verkligheten så långt som möjligt gjordes STAR*D-studien oblindad, och minimala exklusionskriterier tillämpades. Patienternas egna preferenser fick också ett visst inflytande över behandlingsvalen. Studiedesignen tillät upp till fyra optimerade och alltmer intensiva behandlingssteg med målet att uppnå och bibehålla remission (definierat som <8 poäng på depressionsskalan HDRS). Efter remission följdes patienterna i upp till ett års tid. I det första steget erbjöds de drygt 4 000 patienterna SSRI-läkemedlet citalopram. De som inte uppnådde remission inom 14 veckor uppmuntrades att gå vidare till nästa steg. De olika stegen omfattade, enskilt eller i olika kombinationer, en rad olika läkemedel som används vid depression. Alltför få patienter valde KBT, varför de uteslöts från de slutgiltiga analyserna [1].

Långtgående ansträngningar gjordes för att optimera behandlingsresultaten. Patienter och anhöriga fick psykoedukation enligt hypotesen om biokemisk obalans som orsak till depression. Patienterna fick även noggranna och frekventa uppföljningar, ekonomisk ersättning för varje uppföljning samt frikostig förskrivning av ångestdämpande och sömnmediciner [3].

Enligt Rush et al hade 37 procent av patienterna uppnått remission under första steget med SSRI-behandling och totalt 67 procent om alla fyra behandlingsstegen summerades [1, 2].

Då studien var bekostad med allmänna medel kunde oberoende forskare begära ut rådata. 2011 publicerade forskaren och psykologen Edmund Pigott den första granskningen av STAR*D. En av slutsatserna var att behandlingarna framstod som mer effektiva än de i realiteten var, bland annat till följd av hur datan tolkades av Rush et al [3, 13-17].

Efter att studieresultaten korrigerats visade sig den egentliga andelen patienter som uppnått remission under första steget vara 25,5 och inte 37 procent [16]. STAR*D saknade placebogrupp, men resultatet kan jämföras med att omkring 30 procent uppnår remission redan efter 6 veckors placebobehandling i konventionella placebokontrollerade studier [18]. Beträffande den totala andelen patienter i remission efter de fyra behandlingsstegen var den korrekta siffran bara 35 procent, inte 67 [16]. Detta är jämförbart med naturalförloppet vid depression om ingen behandling alls erbjuds. I en systematisk genomgång uppskattas att 23 procent blir symtomfria inom 3 månader utan någon behandling och att siffran ökar till 53 procent inom 12 månader [19]. Resultaten kan tolkas som att läkemedelsbehandling bekymrande nog faktiskt försämrar förutsättningarna att komma ur en depression.

Tack vare ett omfattande forskningsstöd har Pigott et als granskning fortsatt och nu pågått i 14 år. Att det i referenslistan råder brist på granskande artiklar av andra författare beror på att ingen annan forskargrupp har haft de resurser som krävs för att granska STAR*D. Ingen forskargrupp har heller publicerat tunga motargument mot Pigott et al, vilket torde ha skett om deras kritik var irrelevant.

Att de felaktiga siffrorna fortsätter att spridas flitigt väcker därför frågor. Handlar det om okunskap, faktaresistens eller ett försök att vilseleda kollegor och allmänheten? Oavsett svaret har den vitt spridda felaktiga tolkningen av STAR*D fått konsekvenser för den vård deprimerade personer erbjuds i Sverige i dag.

André Marx har skrivit en bok om antidepressiva läkemedel

Åsa Nilsonne har inte uppgivit något potentiellt jäv.