I en vårdvardag som präglas av vårdplatsbrist, hårda prioriteringar och en känsla av otillräcklighet har ämnet etisk stress sällan varit så aktuellt som nu. Boken »Samvetsstress i vården«, skriven av de båda sjuksköterskorna och tillika emeriterade professorer Astrid Norberg och Gunilla Strandberg, gör en djupdykning i just detta ämne. Tillsammans har de båda cirka 20 års erfarenhet av att genom forskning förstå begreppet »dåligt samvete« i vården och hur detta påverkar vårdutövare och vårdkvalitet. Boken baseras på artiklar och avhandlingar från författarnas egen forskargrupp, men även på enkäter och rapporter från till exempel Sveriges Kommuner och regioner samt studier genomförda internationellt i bland annat Iran och Turkiet. Låter det torrt? Inte alls! Det är snarare imponerande hur vetenskapens glasögon på ett så skarpt och konkret sätt kan betrakta något så diffust och mellanmänskligt som vårt samvete. Boken diskuterar även begreppet och vår syn på samvete ur ett historiskt perspektiv, samt med utgångspunkt från olika kulturer och religiösa åskådningar.
Genom att presentera resultat från flertalet studier i ämnet samvete och samvetsstress hos vårdpersonal cementerar boken många av de fenomen som det sunda förnuftet redan konkluderat, såsom att dåligt samvete utgör en bidragande faktor till psykisk ohälsa, utbrändhet och sjukskrivningar bland vårdpersonal, och i yttersta fall en vilja och ett beslut att lämna vårdyrket. Boken citerar intervjuad vårdpersonals upplevelser av autentiska kliniska situationer där samvetet har satts på prov och ställer följdfrågor för diskussion och reflektion. Detta gör boken till ett högst relevant utbildningsunderlag såväl för studenter på landets vårdutbildningar som för kliniskt yrkesverksamma inom vården.
Vidare tar boken ett brett grepp om utbrändhet som ett organisatoriskt och kollektivt problem, snarare än ett individuellt. Betydelsen av ett gott ledarskap och personcentrerad vård och vikten av utbildningsinsatser och teamarbete som verktyg för att minska samvetsstressen lyfts fram. Detta gör boken till en läsvärd ögonöppnare även för vårdens chefer och dess politiska makthavare.
Författarna själva beskriver ödmjukt att syftet med boken är att öka medvetenheten om samvetets betydelse i allmänhet och för vårdarbetet i synnerhet. Personligen tycker jag att detta är en viktig bok som, sorgligt nog, inte kunde varit mer rätt i tiden och till och med sitter inne med en del av lösningarna på hur vi ska få vårdpersonal att orka med och vilja stanna i vårdyrket. Vad kan vara viktigare för att rädda vårdens framtid?
