»Sedan vill jag bara säga tack för att du och vårdcentralen räddat mitt liv.« Orden kom i slutet av ett telefonsamtal, ett halvår efter att jag först träffat patienten. Jag blev förstås glad, men också ganska chockad. Jag hade nämligen inte heroiskt initierat en utredning på grundval av mystiska symtom och i tidigt skede upptäckt en farlig, men botbar sjukdom. Tvärtom var min dominerande känsla att jag inte hade gjort någonting av större värde för patienten. Jag hade inte kunnat hjälpa henne med hennes största problem, och dessutom hade jag ignorerat en uttrycklig riktlinje för handläggning.

Kvinnan, som är i min egen ålder, var överväldigad första gången vi träffades. Hon hade fått sitt andra barn tätt inpå det första. Ingen av dem sov särskilt bra, och hon utvecklade förväntansångest inför sömnen. Hon hade tidigare följts via psykiatrin men var nu utskriven därifrån. Hon hade också en känd och utredd hypertoni. Hennes största bekymmer var dock boendesituationen. I förorten där jag arbetar bor många i små bostäder, och att aldrig kunna stänga en dörr hjälper knappast nattsömnen. Kunde jag hjälpa henne med en större bostad?

Det är emellanåt frustrerande att arbeta i ett område där mycket av sjukligheten skapas och upprätthålls långt utanför den medicinska sfären. Att HbA1c stiger för att patienten inte har råd att hämta ut metformin avhjälps knappast av tillägg av SGLT2-hämmare. Att ovanliga hudsvampar sprids i stora familjer kan vi inte stoppa, även om vi kan behandla dem. Att trångboddhet skapar stress för växan­de familjer kan inget läkemedel ändra på. 

Nej, jag kunde inte hjälpa henne med större bostad. Jag försökte däremot validera och normalisera, skrev en remiss till psykiatrin, rekommenderade fysisk aktivitet och justerade blodtrycksbehandlingen. Jag bokade in en uppföljning av blodtrycket och ett telefonsamtal. Jag avstod dock 24-timmarsmätningen som riktlinjen föreskriver. 

Även patienter utan sömnbesvär och småbarn brukar komma hålögda till mottagningen dagen efter en sådan. Vi tar det i ett senare skede, tänkte jag. Ingen medicinsk heroism alltså, inga uppenbart livräddande insatser, utan tvärtom helt vanlig allmänmedicin. 

»Nu promenerar jag, jag orkar ta hand om barnen och laga mat. Jag mår så bra! Jag är ute mycket, precis som du sa«, fortsatte patienten i telefonen. Så det var det banala rådet om att vara ute en stund varje dag som hade hjälpt? Hade hon fått tag i en ny bostad trots allt? Eller var det kanske bara tiden som gått? Även de mest svårsövda bebisar växer till sig. Jag hann tänka att det är ett privilegium att få följa patienter över just tid.

»Du räddade mitt liv«, upprepade patienten. »Du sa att jag alltid kunde ringa er. Och du ringde mig.« 

De enkla orden var alltså nyckeln. Vi finns här om du behöver oss. Vi följer upp dig när det krävs. Allmänpraktikens kärna. Tillgänglighet, helhetsperspektiv och uppföljning. Att emellanåt ignorera en riktlinje för att den inte fungerar för just den patienten just då. Att låta tiden vara en del av både diagno­stik och behandling. Att stå ut med otillräcklighet och osäkerhet. Det räddar också liv.

Jag blev långsamt mindre chockad, och mer stolt. Inte nödvändigtvis över min egen triviala insats i
patientmötet, utan över min blivande specialitet. Tänk att få vara en del av detta lågmält livräddande maskineri, som med bristande resurser ändå ofta lyckas balansera på den hårfina linjen mellan att göra för mycket och för lite, normalisera och sjukliggöra, behandla och exspektera. Helt vanlig allmänmedicin är kanske ganska heroisk ändå, på sitt eget lågmälda vis.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.