Nyfikenheten på läkarstudenter från förr blev 2 700 berättelser

I fem nyligen utgivna böcker berättar Bo Lindberg om samtliga medicine studerande i Uppsala från slutet av 1600-talet, då de första studenterna skrev in sig på universitetet, fram till 1899. Totalt blev det berättelser om 2 700 läkarstudenter. 

Hur kom det sig att du började med detta?

– Jag hade hört att många läkarstudenter smittades av tuberkulos och dog under sin utbildning, så jag började titta på dödsorsaker bland dem, det var huvudsyftet: att ta reda på vad de dog av. 5–7 procent av studenterna dog. Sedan började jag gräva lite här och där, och det ena ledde till det andra. Hade jag vetat att det skulle bli 2 700 berättelser hade jag nog inte börjat!

Berätta lite om böckerna!

– Jag har tagit med alla som skrev in sig som medicine studerande. Tidigare matriklar har bara tagit med de som blev läkare; men alla studenter blev ju inte läkare, några dog eller blev något annat. Många dog under krigen, det stora manfallet var i kriget mot Ryssland 1788–90. Alla som ville börja läsa till läkare skickades till krigen, utan någon som helst utbildning. Det räckte med att du sa att du ville bli läkare. And­ra dog av tuberkulos, och att många blev smittade under obduktioner kan man nästan se på en bild som finns med i en volym, där dammet yr när solen lyser in.

– De flesta studenter kom från prästfamiljer, där det fanns en akademisk utbildningstradition, men ungefär 1790 började det dyka upp även torparsöner. Jag antar att de blev sponsrade på något sätt, att någon rik godsherre såg potential hos dem. De allra flesta var män, kvinnor tilläts ju inte läsa. Den första kvinnan skriver in sig 1874 – totalt fick jag med 15 kvinnor i böckerna.

Hur var undervisningen för läkarstudenterna vid den här tiden?

– Professorerna föreläste om Hippokrates och Galenos läror och om botanik. Praktisk sjukvård fanns inte, utan det var bara katedrala föreläsningar en lång bit in på 1800-talet. 

Varifrån har du samlat information?

– Från en massa olika stäl­len. Gamla matriklar, medicins­ka fakultetens protokoll, Upsala läkareförenings protokoll, några memoarer som läkare har skrivit, svenska dagstidningar, och så har jag läst ett par tusen avhandlingar. Sedan läste jag också runt 2 000 brev skrivna av läkare till sina kollegor. Där tänkte jag att jag skulle hitta en massa – men de skrev mest om olika blommor de hittat! De medicinska kunskaperna baserades ju på olika växter.

Hur har det varit att skriva de här böckerna?

– Det har varit väldigt spännande. Jag har hittat så många konstiga saker: stora hjältar och riktiga bovar. Jag har lärt mig att inte lita på dödsrunor, där framställs alla som helgon. Men det finns också många som har varit hjältar i det tysta.

Du har skrivit flera böcker.

– Ja, en 12–15 stycken om det ena och det andra. Men så spelar jag varken golf eller bridge heller.

Vad blir det för bok härnäst?

– Jag har redan fått kontakt med folk vars förfäder har varit läkare och som har mer information om vissa personer i böckerna, så det blir kanske en uppdaterad upplaga med dessa otryckta släkthistorier. 

Har du alltid varit intresserad av medicinhistoria?

– Nej, det har kommit sedan jag blev pensionär. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med i styrelsen i medicinhi­storiska föreningen, och jag var inte ett dugg intresserad. Men sedan såg jag att de som satt där var några intressanta personer, då tackade jag ja.

Har du fått någon respons på böckerna?

– Massor. Det har varit en storm av mejlkontakter. Människor som jag har känt för 20–30 år sedan har hört av sig. Det är omvälvande att böckerna väckt så stort intresse, och jag hoppas att fler hör av sig om de har information om gamla läkarsläktingar där hemma.