Det är fredag morgon när ledningsgruppen samlas för planeringsdag i ett mötesrum på våning tre, med utsikt mot Solnavägen och Karolinska institutets Aula Medica. På schemat står två av de totalt åtta träningspassen i Empatigymmet.
– Vi valde de spel som passar till vår verksamhet. Sedan kan cheferna i ledningsgruppen ta dem vidare till sin respektive verksamhet, säger verksamhetschefen Minna Lönnstedt.
Det är första gången anestesiläkarna och sektionscheferna Ann-Charlotte Lindström och Christine Andersen hör talas om spelet.
Morgonens inledande träningspass är »Gå i någon annans skor«. Läkarna och omvårdnads- och HR-personalen i ledningsgruppen ska köra kortspelet, som handlar om att ta sig tid, förstå och känna vad någon annan går igenom. De delar upp sig, tar varsin spellåda och sätter sig vid olika bord i lokalen.
Sedan får de dra ett kort. »Du är rullstolsburen«, »Du är döv«, »Du är blind« och »Du är beroende av droger« står det på några. Nästan alla kort är kopplade till de diskrimineringsgrunder som är skyddade i svensk lagstiftning. »Du har autism« står det på Christine Andersens kort. Efter det ska speldeltagarna använda sin fantasi och testa att »gå i någon annans skor«.
Minna Lönnstedt, som har funktionärskortet, drar ett frågekort och läser. »Är samhället anpassat efter dina behov och förutsättningar?« Sedan får deltagarna diskutera utifrån sina tilldelade roller.
– Min sjukdom syns inte. Jag ser ganska vanlig ut. Jag önskar att alla slutade förvänta sig att jag kan en massa saker. Att det fanns mer acceptans för att människor är olika, säger Christine Andersen, som gör rollen övertygande.
Efter övningen är det dags att dra ett »Stretch«-kort, där instruktionerna inbjuder till diskussion och reflektion kring hur det kändes.
I nästa spelomgång blandas grupperna, och deltagarna får dra nya »Gå i någon annans skor«-kort. Nu drar läkaren och sektionschefen Ann-Charlotte Lindström kortet »Du har autism«.
Hon går snabbt in i rollen och klagar på en ilsken pipsignal från mötesrummet. Oljudet gör att hon inte kan koncentrera sig på vad som sägs.
Minna Lönnstedt drar ett nytt frågekort och läser. »Hur upplever du att det är att vara i vårdsammanhang?«
– Obehagligt. De sa att sprutan bara skulle sticka till lite, men det kändes jätte mycket. Det hade varit ärligare att berätta det, säger Ann-Charlotte Lindström.
Nästa träningspass är »Empati i samtal«. Ledningsgruppen kör kortspelet »Lyssna med hela kroppen«. Det spelas i par. Den ena speldeltagaren ska berätta om något hen skulle vilja ha mer av i sitt liv. Den andra drar ett lyssnarkort, som inte får visas.
Christine Andersen börjar berätta om att hon skulle vilja åka mer skridskor. Omvårdnadschefen Magnus Nilsson lyssnar, men svarar bara kort, ställer inga följdfrågor och tittar på klockan.
Efter samtalet ska hon gissa vilken sorts lyssnare han är. Hon funderar. Till slut säger han det själv: »Otålig lyssnare.«
Spelet visar hur lyssnare påverkar mer än 50 procent av samtalet. En bra lyssnare gör att vi öppnar upp och vill berätta mer. En oengagerad lyssnare ger motsatt effekt.
Nästa kortspel i lådan är »Spegling«. Det spelas också i par. Det är en övning i att vara en aktiv lyssnare. Den ena speldeltagaren ska berätta om en situation på jobbet och den andra ska lyssna noga, summera och reflektera kring det som sagts.
När övningen är klar återsamlas ledningsgruppen i mötesrummet.
– Vad tyckte ni? frågar Minna Lönnstedt.
– Att någon sammanfattade det jag sagt bidrog till att jag kände mig sedd och förstådd, vilket kändes bra, säger Christine Andersen.
Tiden går snabbt. Nu är en och en halv timmes empatigymmande över.
– Men det finns fler träningspass att testa vid nästa kvartalsmöte, säger Minna Lönnstedt innan hon förklarar att det är dags för fikapaus.
Ann-Charlotte Lindström och Christine Andersen tar en frukt och sätter sig utanför mötesrummet. De var intressant att testa, tycker de.
– Det var jätteroligt. Svårt, men kul, säger Ann-Charlotte Lindström.
– Att göra sådana här övningar tillsammans ökar sammanhållningen. Att du vågar gå ur din vanliga roll och visa andra sidor, säger Christine Andersen.
För anestesiläkare är det viktigt att ha ett bra samspel med resten av teamet, förklarar hon.
– Om du inte har förståelse för dina kollegor när du står i operationssalen är det mycket svårare, säger Christine Andersen.
Men de vågar inte svara på om de kommer att ta med sig spelet till sin arbetsgrupp.
– Nu är det första gången vi testar. Vi får väl prata ihop oss, säger Christine Andersen.
Ann-Charlotte Lindström håller med.
– Vi får prata med våra läkare om hur de vill jobba med den här typen av frågor, säger hon.
Läs även:
Empatin i sjukvården ska tränas med nytt verktyg
