Moses Maimonides föddes 1135 i Córdoba, huvudstaden i det moriska Andalusien, i nuvarande Spanien. Under sin egen samtid var han främst känd under sitt arabiska eller hebreiska namn, Abu Imran Musa bin Maimun ibn Abdallah al-Qurtubi al-Israili respektive Moshe ben Maimon, med den rabbinska akronymen Rambam.
Maimonides var elev till filosofen och läkaren Averroes (1126–1198). Han blev en judisk rättslärd och läkare och räknas som en av de främsta rabbinerna och filosoferna inom judisk tradition. Familjen tvingades fly från Andalusien 1159 på grund av religiös förföljelse av judar sedan det berbiska Almohadkalifatet tagit makten i området. Först slog man sig ned i Fez i Marocko, därefter i Palestina och Egypten. Efter ankomsten till Fustat i nuvarande Kairo dog Maimonides far och brodern David. Brodern drunknade i Indiska oceanen och lämnade en änka och en ung dotter efter sig. Maimonides var förtvivlad och dessutom tvungen att försörja familjen.
Detta ledde till att han blev tvungen att börja praktisera medicin för att få en inkomst. Ryktet om hans kunskap och skicklighet som läkare spreds snabbt. Rikard Lejonhjärta, som befann sig på korståg i trakterna, försökte värva Maimonides som sin livläkare, men Maimonides lyckades undkomma. I stället blev han livläkare åt sultanen Saladin år 1170. Samma år utsågs han till överhuvud för det judiska samfundet i Kairo. Det var ett tungt arbete. Maimonides beskrev en typisk dags arbete så här:
»Mina plikter mot sultanen är mycket tunga. Jag är tvungen att besöka honom varje dag. Om han, eller något av hans barn, eller någon av kvinnorna i hans harem är indisponibla, vågar jag inte lämna palatset, utan även om inget särskilt händer återvänder jag inte hem förrän sent på eftermiddagen, trött och hungrig. Utanför mitt hem väntar många människor. Jag pratar med dem och ordinerar behandling, medan jag ligger ned av ren trötthet, och när mörkret faller är jag för trött för att tala.«
Maimonides skulle hellre ha fortsatt livet som en vis man, rabbin och filosof. Han var väl bevandrad i Hippokrates, Aristoteles och Galenos skrifter, liksom i Bibelns och Talmuds rabbinska läror. Han ansåg att vetenskapen hade sina begränsningar och skrev:
»Farorna är uppenbara för de kloka, medan dårarna inte finner något svårt. Om en människa är vis, uppstår nya tvivel hos henne, som leder till ny eftertanke.«
Under de sista åren av sitt liv skrev han tio verk om astma, gifter och deras motgifter, hemorrojder, matsmältning och samlevnad. Verken skrevs på arabiska med en ordlista på syriska, grekiska, spanska, persiska och berbiska. Först under de senaste decennierna har Maimonides verk översatts till engelska.
Maimonides förespråkade en bred utbildning för läkare, där även det förebyggande arbetet skulle betonas. Han betonade vikten av en sund livsstil, som en näringsrik kost, motion och tillfredsställande sömn. Han uppmanade sina patienter att inte frossa i mat, utan hellre gå från bordet innan de blev mätta. Han rekommenderade frukt och grönsaker som en del av den dagliga kosten samt att dricka kallt vatten ett par timmar efter att man ätit, för att främja matsmältningen. Han avrådde från att använda vitt mjöl. Möjligen var hans tankar om måttlighet inspirerade av Aristoteles, vars verk hade stort inflytande på hans filosofiska tänkande.
Han betonade det vi i dag skulle kalla interkulturell insikt och respekt för patientens autonomi. Han beskrev psykosomatiska tillstånd, och varnade för att behandla dem med medicin. Vidare rådde han kirurgerna till att vara återhållsamma med ingrepp och att inte operera om man inte var säker på ett gynnsamt resultat. Trots att Maimonides var influerad av Galenos och verkade inom humoralpatologins referensramar, uppmanade han till återhållsamhet med åderlåtning.
Maimonides beklagade att en del patienter hade för vana att söka olika läkare och sedan ta råd från var och en av dem. Han ansåg att detta medförde att patienten inte visste vad som var sant, att läkarna blev förvirrade och att läkarna ibland började kritisera varandra.
Inom den medicinska etiken gav Maimonides viktiga bidrag. Han underströk vikten av att läkaren grundade sitt sätt att tänka på vetenskap och förnuft och vikten av ett holistiskt perspektiv, långt innan detta uttryck kom i bruk. Maimonides beskrev en skadlig motsättning mellan att tjäna pengar och att utöva läkekonst och menade att patientens behov skulle ha företräde.
Maimonides slog fast att kvinnan skulle ges företräde om valet stod mellan en gravid kvinnas liv och fostrets, och att en embryotomi skulle utföras vid behov. Detta blev en accepterad judisk praxis, i motsättning till den kristna kyrkans.
Maimonides dog i Fustat 1204, 69 år gammal. Det har gjorts gällande att hans oupphörliga arbete undergrävde hans egen hälsa och ledde till en tidig död. Trots att Maimonides dog i Fustat är hans grav belägen i Tiberias i Genesaret i nuvarande Israel.
