Ibland snurrar hjulen fort och arbetsuppgifter hinns inte med. Snabbt försöker man kompensera sina tillkortakommanden för att skynda vidare till nästa punkt på agendan. När denna reflexion skrivs är vi på väg in i en påskhelg som ger möjlighet till en paus. Kanske är det så att vi behöver långsamhet i våra liv för att fungera som bäst?

Om man kombinerar läkaryrket med forskning finns det alltid en deadline att missa kring ansökningar, att färdigställa manuskript och att handleda doktorander. Det är därför intressant att även forskare diskuterat behovet av långsamhet. Begreppet »slow science« myntades på 1920-talet och återuppstod för knappt 10 år sedan, då den belgiska filosofen Isabelle Stengers populariserade det och skrev böcker i ämnet. I korthet, och tillspetsat, förordas forskning baserad på den enskilde forskarens nyfikenhet och idéer snarare än på områden som för tillfället är väl finansierade. Målet bör inte vara antal publikationer forskningen genererar, utan den nytta som når människor. Ett ändrat fokus kan på så sätt bidra till bättre forskning kring globala utmaningar där snabba lösningar inte är vägen framåt.

Så, i en snabbt skiftande verklighet, varför inte se långsamhetens möjlighet? Jag hittar min långsamhet bland frön och sticklingar, med vetskapen om att det gör mig gott framöver!