Ungefär hälften av alla läkarlegitimationer i Sverige har det senaste decenniet utfärdats till läkare som har utbildats utanför landets gränser. Det kan handla om läkare som flyttat till Sverige eller svenskar som valt att studera i ett annat land inom EU/EES.

I januari anordnade Läkarförbundet tillsammans med Svenska läkaresällskapet en konferens om vägen till svensk legitimation för de läkare som utbildats utanför EU/EES. Mycket av fokus under dagen kom att ligga på den teoretiska delen av kunskapsprovet. Men det som dröjde sig kvar hos mig var föreläsningen av Sam Yildirim, utvecklingsledare på Länsstyrelsen i Stockholm, som berättade om upplevelsen att vara ny i ett land och i ett nytt system: hur man blir nedsläppt mitt i en komplicerad labyrint, utan att ha en aning om hur man tar sig ut ur den, men också hur demoraliserande det är att inte komma vidare i sitt liv och yrkesliv när man fastnar i olika moment.

Det är väldigt många aktörer som är inblandade för att man ska kunna arbeta som läkare i Sverige, bland annat flera myndigheter och arbetsgivare. Det som uppenbart fortfarande saknas är en fungerande samordning mellan dessa aktörer.

Läkarförbundet har på olika sätt verkat för att underlätta introduktionen för utlandsutbildade läkare. Vi erbjuder sedan 2019 fadderprogam där läkare verksamma i Sverige stöttar utlandsutbildade läkare. Många av våra faddrar har själva bakgrund som utlandsutbildade. Vi har beviljats statliga främjandemedel 2022–2025 för att finansiera preparandkurser inför det teoretiska kunskapsprovet. Inom Läkarförbundet finns också intresseföreningen Internationella läkarföreningen (ILF), som tillvaratar internationella läkares intressen och som är en viktig samtalspartner.

Sedan 2021 ska den som har svensk legitimation, men inte har gjort AT, göra bastjänstgöring (BT). Syftet med BT är att alla nylegitimerade läkare, oaktat utbildningsland, ska få tillgång till en god introduktion till svensk hälso- och sjukvård. Men trots detta sätter flera regioner upp krav på klinisk erfarenhet från svensk sjukvård för att ens ta emot en ansökan. Alltså en oreglerad pre-introduktion till den tänkta introduktionen!

I andra sammanhang jag befinner mig i är det stora samtalsämnet den demografiska utvecklingen. »Försörjningskvot« är ett nytt ord i min vokabulär. Begreppet syftar på hur många i arbetsför ålder det finns i förhållande till den icke arbetande befolkningen. Med den utveckling som prognostiseras ser det kärvt ut för Sverige att klara kompetensförsörjningen i offentlig sektor.

Trots ovanstående nås jag av många nedslående berättelser från kollegor som inte kommer vidare i sina karriärer. De fastnar på osäkra vikariat och får ingen BT eller ST. De tappar tron på att de någonsin kommer arbeta som läkare i Sverige. Det borde inte vara så!

Vi behöver alla hjälpas åt för att våra utlandsutbildade kolleger ska kunna erhålla svensk läkarlegitimation och komma vidare i de kliniska utbildningsdelarna, till exempel genom att våra verksamheter börjar ta emot studenter som studerar utomlands men som önskar praktisera i Sverige för att få erfarenhet av det svenska hälso- och sjukvårdssystemet. Eller genom att erbjuda läkarassistenttjänster och tjänster för praktisk tjänstgöring för att de som kommit till Sverige från ett land utanför EU/EES ska kunna upprätthålla sina kliniska kunskaper och erhålla svensk läkarlegitimation. Vi behöver även se över våra utbildningsupplägg för att maximera kapaciteten genom exempelvis gaffelmottagningar och »peer learning«.

Våra politiska beslutsfattare, både nationellt och regionalt, behöver säkerställa att vägen till svensk läkarlegitimation både är effektiv och säkrar relevant kompetens genom att avsätta de resurser som krävs i det korta perspektivet. För i det längre perspektivet är det en investering!

För varje läkare som fastnar i labyrinten förlorar vi ovärderlig kompetens. Att inte ta vara på den kompetens som redan finns i landet är inte bara orättvist – det är ett systemfel vi inte längre har råd med.