I tidigare studier har både GLP-1-receptoragonister och SGLT2-hämmare enskilt visat skyddande kardiovaskulära effekter för patienter med typ 2-diabetes och samtidig kardiovaskulär eller kronisk sjukdom. I en prespecificerad subanalys av SOUL-studien (Clinicaltrials. gov nr NCT03914326) undersöktes om den kardiovaskulära effekten av peroral behandling med GLP-1-receptoragonisten semaglutid påverkas av samtidig användning av SGLT2-hämmare.

Studien omfattade 9 650 patienter med typ 2-diabetes och aterosklerotisk kardiovaskulär sjukdom och/eller kronisk njursjukdom. Deltagarna randomiserades till daglig peroral behandling med 14 mg semaglutid eller placebo, utöver standardbehandling. Den primära utfallsvariabeln var tid till första allvarliga kardiovaskulära händelsen. Analysen grupperade deltagarna efter om de använde SGLT2-hämmare vid studiestart (n = 2 596) eller vid någon tidpunkt under studien (n = 4 718). Deltagarna följdes upp efter i genomsnitt 47,5 månader.

Resultaten i SOUL-studien visade en riskreduktion på 14 procent för att en allvarlig kardiovaskulär händelse skulle inträffa hos dem som behandlats med semaglutid, jämfört med placebo (hazardkvot [HR] 0,86; 95 procents konfidensintervall [95KI] 0,77–0,96).  Analysen visar att det primära utfallet inträffade hos 143 av de 1 296 deltagare i semaglutidgruppen som dessutom använde SGLT2-hämmare vid baslinjen, jämfört med 158 av 1 300 i placebogruppen (HR 0,89; 95KI 0,71–1,11). För dem som inte använde SGLT2-hämmare vid baslinjen var motsvarande siffror 436 av 3 529 respektive 510 av 3 525 (HR 0,84; 95KI 0,74–0,95; P-interaktion = 0,66). Förekomsten av biverkningar var jämförbar mellan grupperna, oavsett samtidig behandling med SGLT2-hämmare.

Den främsta begränsningen med analysen är att SOUL-studien inte var utformad för att bedöma behandlingseffekter för kardiovaskulära utfall relaterade till användning av SGLT2-hämmare, vilket motiverar framtida studier med detta som huvudsyfte.

Sammanfattningsvis tyder resultaten på att den kardiovaskulära skyddseffekten av semaglutid är signifikant och inte påverkas av att patienten samtidigt använder SGLT2-hämmare. Fynden ger ökat stöd för att kombinera peroral behandling med semaglutid och SGLT2-hämmare för dessa patienter med betydande kardiovaskulär risk.