»… hon är rädd och vill att jag sitter kvar.«

Det är högsommar och kvällspass på mitt sommarvikariat som omvårdnadsassistent. Patientomsättningen är hög, personalstyrkan naggad av semestertider. Många fall av dehydrering, infektioner och fall i hemmet fyller våra dagar. Jag och min kollega arbetar i gruppvård. Jag lyssnar mer än gärna på hennes erfarna tips om hur man bäst sköter omvårdnaden för de äldre och immobila, med hänsyn till deras integritet och komfort.

Tillsammans ska vi hjälpa Marie, en äldre multi­sjuk dam med minnessvikt, som är hos oss för svår pneumoni. Denna kväll är det ovanligt lugnt på avdelningen. Många av våra patienter klarar sig utan större hjälpinsatser, vilket ger oss tid att sköta omvårdnad i lugn och ro. Vi tvättar Maries ansikte och kropp noggrant, hjälper till med munvård och ger henne att dricka så mycket vatten hon vill ha – det enda hon ber om när vi knackar på. Vi bäddar in henne och justerar sängen för att göra den så bekväm som möjligt. Marie tackar hövligt, och när vi går vidare för att hjälpa nästa patient vänder hon huvudet mot väggen.

Marie har aldrig larmat under den korta tid jag känt henne. Hon verkar inte riktigt förstå eller vilja använda larmknappen, och alla rapporter har betonat vikten av att gå förbi hennes rum då och då, utöver de regelbundna kontrollerna av vitalparametrar. Jag och min kollega jobbar på bra och hinner till och med ta en kortare fikarast. 

Klockan slår 21, det är snart dags för rapport till nattpersonalen och efterlängtad sömn hemma. Plötsligt ser jag den uppfodrande skylten i korridoren blinka till: »ANROP RUM 818«. Jag går in till Marie, hukar mig intill henne och frågar hur jag kan vara till hjälp.

 »Jag känner mig konstig, jag tror att jag kommer att dö snart«, säger hon.

I det ögonblicket vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Fem terminer på läkarprogrammet har tydligen inte förberett mig på detta. Av rutin tar jag en kontroll av vitala parametrar. Hon låter klart rosslig i andningen, men värdena ser bättre ut än tidigare. Hon har något hög andningsfrekvens men saturerar sig bra på rumsluft. Det lugnar mig, men knappast henne. Jag meddelar sjuksköterskan i mitt team via telefon, och hon lovar att komma förbi så snart hon kan. Jag sätter mig intill Marie.

Hon sträcker fram sin arm, och vi möts i ett handtag. »Jag är rädd för att dö«, säger hon i ängslig ton. Jag vet inte vad jag ska svara, mer än att jag förstår och att jag finns precis intill henne. Jag sätter mig vid sängkanten och ber henne berätta mer om hur hon känner. Hon kramar min hand extra hårt. Svaren är bitvis osammanhängande men går inte att missförstå – hon är rädd och vill att jag sitter kvar. Så jag gör det. Jag ställer frågor om hennes liv och känslor. En del minns hon, en del inte. En del svar förstår jag, andra inte. Det spelar ingen roll. Jag märker tydligt hur lugnet infinner sig. Andningen saktar ner till det normala och hennes grepp om min hand mjuknar. 

Sköterskan kommer förbi, och vi fortsätter att prata en stund alla tre. När vi senare rapporterar till nattpersonalen försöker vi se till att Marie ska få mer sällskap än tidigare och att samtalet tas upp igen under nästa dag. 

Det är ledsamt att tänka tillbaka och inse hur många liknande samtal jag, och säkerligen vi alla i vården, gått miste om under stressiga arbetspass som är fyllda av avbrott, akutlarm och höga krav på snabba insatser. Denna stund med Marie påminde mig om varför jag sökte mig till läkarstudierna från början. 

Kan det vara så att det är i dessa möten bortom remisser, rutiner och ronder som något av den verkliga läke­konsten bor?