Astma – en prövning för vården

Astma är en av våra vanligaste folksjukdomar med en prevalens på cirka 10 procent. Trots stora framsteg i behandlingen har endast 40 procent en bra sjukdomskontroll, vilket leder till stora samhällsekonomiska kostnader på grund av nedsatt kapacitet i studier och arbetsliv och ett högt utnyttjande av sjukvårdsresurser.

Primärvården har en nyckelroll, eftersom majoriteten behandlas där. Inom primärvården brottas man dock med problem med brist på både allmänläkare och astma/KOL-sjuksköterskor, vilket leder till att personer med astma inte får komma på kontroller så ofta som är önskvärt. Ett annat problem är att bristfällig patientutbildning leder till att hälften av dem som har astma har en icke-optimal inhalationsteknik. En kritisk punkt är överföringen från barn- till vuxenvård, där många unga vuxna känner sig bortglömda, vilket leder till dålig behandlingsföljsamhet med minskad astmakontroll.

Det finns dock goda utsikter till att vi kan förbättra sjukdomskontroll och prognos. En orsak till detta är ökad kunskap om astmans olika endotyper, där identifieringen av T2-hög, det vill säga astma med eosinofil inflammation, och T2-låg astma, där andra celler som neutrofila granulocyter dominerar, redan har haft stor betydelse för en mer riktad behandling. En annan framgångsfaktor är utvecklingen inom klinisk fysiologi. En ökad användning av metoder som mätning av utandad kväveoxid och impulsoscillometri kommer att vara värdefulla komplement till de redan etablerade metoderna.

En stor förändring är att kombinationsbehandling med inhalationssteroider och den snabbverkande långverkande beta-2-stimuleraren formoterol har ersatt kortverkande beta-2-stimulerare som vidbehovsbehandling. Behandling med inhalationssteroid och formoterol rekommenderas också som underhållsbehandling, vilket gör att personer med lindrig och måttlig astma nu kan klara sig med en inhalator. Det gör också att fler får en antiinflammatorisk behandling, vilket minskar risken för exacerbationer.

Ett annat viktigt framsteg är behandling av svår astma. Personer med svår astma löper en ökad risk för exacerbationer, sjukhusinläggningar och dödlighet. Cirka 4 procent av dem med astma har en svår astma. Med tanke på att astma är så vanlig är detta en ganska stor grupp, som står för över 50 procent av de totala vårdkostnaderna. Vid svår astma finns det 6 godkända biologiska läkemedel. Dessa läkemedel har visat sig kraftigt minska risken för exacerbationer och behovet av perorala steroider. Effekten har dock framför allt setts vid T2-hög astma, även om ett av de biologiska läkemedlen även förefaller ha positiva effekter vid T2-låg astma.

Sammanfattningsvis är astma en stor utmaning för sjukvården, inte minst på grund av att det är så vanligt. Fortsatta framsteg vad gäller förståelse för astmans epidemiologi och patofysiologi, tillsammans med en implementering av nya kliniska fysiologiska metoder och behandlingsriktlinjer, bör leda till snabba framsteg vad gäller sjukdomskontroll och prognos.