Hon vill ha en dialog om läkarutbildningen

Rätt person, fel adress. Lite så känns det när Läkartidningen kommer för att träffa Helene Hellmark Knutsson på Utbildningsdepartementet på Drottninggatan i Stockholm. Hennes namn förekom ju ofta i förhandsspekulationerna om vilka personer som kunde tänkas bli ministrar vid ett eventuellt regeringsskifte. Men de flesta hade tänkt sig det forna landstingsrådet på någon av stolarna på Socialdepartementet. Få om ens någon hade tippat henne som ny forskningsminister.

Blev du själv förvånad när Stefan Löfven ringde och erbjöd dig jobbet?

– Ja, jag blev förvånad över att bli tillfrågad att ingå i regeringen, jag har sett mig själv som lokal- och regionalpolitiker. Sedan är högre utbildning och forskning ett väldigt spännande uppdrag, de flesta jag talar med tycker att det är viktiga framtidsfrågor som handlar om hur vi ska klara samhällsutmaningar och stärka landet som helhet.

Helene Hellmark Knutssons egen erfarenhet av den akademiska världen inskränker sig till ett och ett halvt års studier i historia, nationalekonomi och statistik. Det är dock inget som oroar henne. Efter nio år som kommunalråd och fyra år som landstingsråd säger hon sig vara trygg med att sätta sig in i komplexa områden och göra politiska bedömningar.

Får du mer att bevisa när du inte har en fin akademisk titel?

– Kanske tvärtom, skulle jag säga, jag behöver inte bevisa något utan kan stå fullt ut för att det är det politiska uppdraget jag har, att lyssna på och försöka väga samman alla de olika intressen som finns. Expertisen finns ju på departementen i form av tjänstemän och ute på våra myndigheter och lärosäten.

Som politikområde är forskning och högre utbildning betydligt mindre ideologiskt laddat än vad exempelvis skolan eller vården kan vara. Det råder bred enighet om att Sverige ska vara en ledande forskningsnation och att det måste få kosta. Helene Hellmark Knutsson lovordar alliansregeringens satsningar i de två senaste forskningspropositionerna och de initia­tiv man tog efter AstraZenecas nedläggning av forskningen i Södertälje. Skilje­linjer finns, menar hon, men de handlar mer om nyanser.

– Vi har tydligt sagt att forskning och högre utbildning av hög kvalitet ska finnas i hela landet. Den förra regeringen försökte hitta sy­stem för att allokera pengar till de största lärosätena och hade också medel för att slå samman högskolor, men det är inget vi vill fortsätta med. Sedan finns det skillnader i hur vi vill bygga ut högskolan. Deras budget är mycket inne och detaljstyr vilka utbildningar som ska byggas ut, medan vi hade ett större mått av fria pengar.

Totalt vill regeringen bygga ut den högre utbildningen med 14 000 platser fram till 2018. Bland annat vill man skapa fler utbildningsplatser för sjuksköterskor, barnmors­kor och specialistsjuksköters­kor. Vad gäller läkarutbildningen, som under den förra regeringen byggdes ut med närmare 600 årsplatser, planerar man däremot inte någon fortsatt expansion, säger Helene Hellmark Knutsson.

– Nej, inget är destinerat. Det som var destinerat var till sjuksköterske-, barnmorske- och specialistsjuksköterske­utbildningarna.

Trots utbyggnaden har andelen nylegitimerade läkare som har utbildat sig utomlands stadigt ökat. I dag är gott och väl varannan ny svensk läkare utlandsutbildad. Det handlar både om personer med utländsk bakgrund som flyttar hit och om svenska studenter som pluggat medicin utomlands.

Borde inte ett land som Sverige klara att självt utbilda så många läkare som vi behöver?

– Ja, fast det klarar vi inte i någon bransch, utan vi är beroende av inflyttning från utlandet. Särskilt nu när vi har en stor generationsväxling är det en stor tillgång att det flyttar in människor från and­ra länder, varav en del med redan färdiga examina.

Bland det som den förre ministern med ansvar för hög­re utbildning, Jan Björklund (FP), lämnade kvar när han städade ur sitt tjänsterum var en färdig utredning om att reformera läkarutbildningen och göra den sexårig, samtidigt som AT tas bort. Utredningen överlämnades i mars 2013 och fick överlag ett positivt mottagande från såväl de medicinska fakulteterna som SKL och Läkarförbundet. Men utredningen skickades aldrig på remiss eftersom regeringen först ville reda ut de ekonomiska konsekvenserna.

När Läkartidningen frågade partierna inför valet uppgav Socialdemokraterna att man tyckte att förslagen i utredningen var intressanta. Men i dag kan Helene Hellmark Knutsson inte ge något besked om huruvida utredningen kommer att skickas på remiss.

– Vi har inte satt ned foten än, det är ju fler departement involverade i den här frågan, så vi behöver ha en avstämning. En del frågeställningar som var intressanta när utredningen fick sina direktiv har också ändrats under tiden, säger Helene Hellmark Knutsson, syftande på att EU ändrat sitt regelverk vilket gör att den svenska utbildningen numera uppfyller minimikraven.

Har ni för avsikt att arbeta med frågan?

– Ja, på något sätt så behöver vi ändå titta på att vi har en läkarutbildning som är adekvat, och som är bra ur ett arbetsmarknadsperspektiv.

I dag har Sverige en väldigt lång tid från det att man börjar grundutbildningen till att man är färdig specialist, 13–14 år i realiteten. Hur ser du på det?

– Det var ju delvis det som utredningen tittade på, om det går att få det mer överblickbart när man blir färdig och får sin legitimation, säger Helene Hellmark Knutsson men betonar samtidigt att and­ra aspekter också måste vägas in.

– Vi har ett system i Sverige där parterna har stort ansvar för de här frågorna, och då känns det konstigt att se det bara ur ett strikt utbildningsperspektiv. Vi måste också ha en dialog med parterna, i det här fallet arbetsgivarna, om hur de ser på saken.

Men de är väl intresserade av att få ut specialister så fort som möjligt?

– Ja, men i andra vågskålen finns att de här personerna arbetar under tiden.

Handlar det om att bemanna sjukhusen utanför storstäderna?

– Nej, det behöver det inte vara, men det finns ju två vågskålar här. Det ena är att ha en utbildning med en tydlig utbildningsgång där man vet exakt när man får sin legitimation. Men det finns också fördelen med att ha en riktig tjänstgöring där man arbetar i klinisk miljö och är väl förberedd och kan börja jobba självständigt när man är klar. Sådana saker är svåra att ta ställning till enbart från Utbildningsdepartementet, det behöver man ha en dialog om.

En annan fråga som landat i Helen Hellmark Knutssons knä är hur de senaste decenniernas vikande trend för den kliniska forskningen ska bromsas och vändas. Trenden ses i antalet nya kliniska prövningar som startas, men också i bibliometrisk statistik som visar vilket genomslag svensk klinisk forskning har internationellt, där länder som Danmark, Kanada och Nederländerna gått förbi oss.

Utvecklingen sker trots att vi i Sverige har gynnsamma förutsättningar i form av exempelvis register, biobanker samt inte minst personnummer som gör att vi kan koppla ihop data på ett enkelt sätt.

– Jag tror att en viktig förklaring är det som jag stötte på väldigt mycket som landstingspolitiker, att man upplever att tiden i sjukvården inte räcker till. Samtidigt kommer det hela tiden utredningar som visar att man inte tillbringar tillräcklig tid med patienterna, att patienterna inte är tillräckligt delaktiga i sin vård och att man drunk­nar i administration. Mycket ligger på arbetsgivarna att organisera verksamheten på ett sätt så att man hinner med patienterna, men också utvecklingsarbetet, där forskning ingår, säger Helene Hellmark Knutsson.

Vad kan du som forskningsminister göra?

– Det jag kan bidra med när det gäller klinisk forskning är att det finns resurser, men också en samverkan mellan akademin och sjukvården.

Det togs en del initiativ för att stärka den kliniska forskningen i den senaste forskningspropositionen. Dels tillskapades en särskild anslags­pott för behandlingsforskning (för närvarande 300 miljoner kronor inklusive pengar från landstingen), dels avsattes medel för samordning av kliniska studier (40 miljoner i år).

Är det här tillräckliga sats­ningar eller behövs det mer?

– Jag tror att det kan behövas mer för att få fart på det här. Regeringen har sagt att det ska inrättas ett innovationsråd och där är »life science« ett av de utpekade områdena. Det har också lämnats en utredning om life science-­sektorn till Näringsdepartementet som är tänkt att landa i en strategi för life science, och det kommer att göras inom ramen för innovationsrådet.

En aspekt som brukar lyftas fram i diskussionen om den kliniska forskningen är bristen på incitament. Saco har räknat ut att läkare snarast går back på att disputera om man ser till livstidsinkomsten. Karriärmässigt är det inte heller säkert att det är en fördel; det kan vara den som inte forskar som först blir överläkare. 

Behovet av att stärka incitamenten för att forska i vården var något som ofta diskuterades på landstingsnivån, berättar Helene Hellmark Knutsson.

– Det vi har sagt härifrån departementet är att vi vill utreda hur man kan få fler unga att vilja satsa på en forskarkarriär, för vi tror att det ger ett bättre underlag för den framtida forskningen om vi får fler forskare.

Hon efterlyser också en annan inställning från arbetsgivarna.

– Man måste börja se att det är positivt för verksamheten om du har forskat. Dels är det lättare att få in klinisk forskning om du själv forskat, men du kan också bidra till utvecklingen av verksamheten och en tidigare implementering av nya metoder genom att du har bättre kontakt med var forskningen befinner sig i dag. 

Oavsett om man själv forskar eller inte behöver man som läkare följa med i utvecklingen på området. Här ses en oroande tendens i Läkarförbundets årliga fortbildningsenkät, som visar att den tid som läkare ägnar sig åt fortbildning stadigt minskar. Men nu har kraven på kontinuerlig kompetensutveckling för vårdpersonal skärpts i EU:s nya yrkeskvalifikationsdirektiv. En utredning som gjorts på Utbildningsdepartementet föreslår därför att Socialstyrelsen ska få utfärda särskilda föreskrifter för fortbildning.

Helene Hellmark Knutsson kan dock i nuläget inte ge något besked om man kommer att lägga ett sådant förslag.

– Vi har inte riktigt satt ned foten i den frågan, den ligger under ett annat departement, säger hon och påpekar att man också måste respektera den modell som finns i Sverige, där ansvaret för fortbildning ligger hos arbetsgivarna ihop med, i detta fall, företrädare för läkarna.

Betyder det att du hellre vill se frågan löst genom kollektivavtal?

– Det är inte säkert att det behöver vara så. Men på något sätt måste vi återrapportera till kommissionen att vi uppfyller kraven i direktivet.