»Att behöva ändra uppfattning är inte fel, utan nödvändigt«

Det är ett av mina första kvällspass på akuten före AT, och jag har förstås inte glömt att göra »täckets test«. Många är de ljumskbråck och bensår som missats för att någon inte lyft på filten, men inte av mig! Jag drar bort den gula landstingsfilten som täcker det mesta av underkroppen på den äldre damen. Och vad ser jag? Höger ben – förkortat och utåtroterat, som jag lärt mig är typiskt för höftfrakturer. Men hon är ju här för extremitetssvullnad, enligt akutliggaren. Faktiskt fanns det ingen bra anamnes alls från boendet. Någons mamma ligger i ett rum på akutmottagningen, och ingen vet riktigt varför.

– Har du ramlat? blir det första jag kommer på att fråga.

Hon nekar bestämt, och hon verkar inte det minsta oklar. Svårt att få en höftfraktur utan trauma, tänker jag.

– Har du ont?

Hon nekar igen. Svårt att ha en höftfraktur utan att ha ont. Skönt, då var det uteslutet. Men jag får nog undersöka benen lite närmare. Jag klämmer på båda höfterna utan att patienten reagerar nämnvärt. Men herregud, vänsterbenet är ju alldeles iskallt! Jag har så klart känt på bägge benen, och det är en tydlig sidoskillnad. Jag känner mig som en journalist som har uppdagat ett oväntat scoop. Kan patienten som ligger på en sal på medicinsidan av akutmottagningen i själva verket ha kritisk ischemi på grund av arteriell insufficiens?

Jag har hjärtklappning när jag ringer kirurgjouren, men han tycker att min beskrivning låter rimlig och lovar att komma. Fast lite konstigt att patienten inte har så ont, även om allting inte alltid är som i skolboken. Han frågar om hon skulle kunna vara lite förvirrad, men det förnekar jag bestämt. Helt klar i knoppen. En stund senare går vi in på salen. Kirurgläkaren presenterar sig, och gör en inspektion.

– Titta på höger ben, säger han. Förkortat och utåtroterat.

– Har du ramlat? frågar han.

– Ja kanske, säger hon. Jag minns inte så noga.

Jag börjar stamma något bakom kirurgens rygg, att det inte var så patienten uttryckte sig när jag var där.

– Jaså, säger han till patienten, utan att riktigt bry sig om mig. Kan du säga vilket år det är?

– 1932! ropar hon glatt.

Jag rodnar ända ner på halsen. Kanske var hon inte helt glasklar ändå.

– Hrm, säger jag. Ja, så jag bad dig ju komma eftersom vänster ben är kallt och lite blekt.

Anamnes kan missförstås, men statusfynd ljuger inte. Tänker jag. Ända tills vi palperar benen, som nu är exakt lika varma. Jag är helt oförstående, tills jag inser att täcket nu har legat över bägge benen och värmt upp vänsterbenet, som låg utanför filten första gången jag kom in på rummet. När vi går ut till läkarexpeditionen vill jag helst sjunka genom jorden.

– Det verkar kanske inte vara en kritisk ischemi ändå, säger jag.

– Nej, säger kirurgen, och faktiskt inte alls försmädligt nedlåtande, som jag kanske förväntat mig. Men släng i väg en röntgen av den där höften.

Det är så klart en höftfraktur. Förnedringen blir dock inte total, eftersom jag nu får ringa en ny kollega, ortopeden. Men tiden går, och fastän det blir fler missförstånd, fler misstag, verkar inte alla skratta åt mig i smyg.

Så kära unga kollega, som söker min blick när patienten börjar säga något helt annat än du precis berättat för mig som bakjour – vi förstår! Man ska alltid tro på patienten. Man ska aldrig lita på något. Det är inte enkelt. Det är läkekonsten, som du håller på att kalibrera inom dig. Att behöva ändra uppfattning är inte fel, utan nödvändigt. Det viktiga är att vi tillsammans når fram i slutändan.