Vi har sett en dramatisk ökning av antalet könsidentitetsutredningar under 2000-talet. Som psykiater har jag följt patienter med »könsdysfori« på deras väg mot acceptans och behandling och då också sett vilken lättnad det kan innebära när det är här skon klämmer. Å andra sidan har jag också mött människor som lider på ett mer diffust sätt och som tar till sig könsdysfori som förklaringsmodell. Vi människor har svårt att acceptera en känsla utan en orsak till den, och vi hamnar lätt i att attribuera förklaringar till vår upplevelse.
Kanske finns det dock en underliggande risk med benämningen könsdysfori i att vi utgår ifrån att diskrepansen mellan det upplevda och det kroppsliga könet är förknippad med nedstämdhet och olust. Det kan lika gärna föreligga en längtan och beslutsamhet att få leva i det kön man identifierar sig med och som inte matchar ens kropp. Jag ser två faror benämningen könsdysfori. Dels kan den diffust dysforiske individ som hoppas på ett bättre mående med könskorrigerande operation komma att ångra ingreppet, dels kan man under väntan och utredning missa andra behandlingsbara orsaker till dysforin.
Det finns flera exempel på människor som har bejakat sin transsexualitet, utan tydliga tecken på dysfori, som aktivisten Charlotte von Mahlsdorf. Därför vore det av värde om experter på tillståndet kunde lyfta fram en term som är neutral avseende upplevelsen att inte passa in i, eller inte identifiera sig med, sitt biologiska kön.
