Replik. I sin debattartikel »En satsning på akutläkare skulle gynna hela sjukvårdssystemet« bjuder företrädare för Svensk förening för akutsjukvård och Svensk kirurgisk förening in till en nationell diskussion om akutsjukvårdens framtid [1]. Diskussionen tog snabbt fart redan i kommentarsfältet, och bland annat lyftes den intressanta frågan om man kan bli en bra kirurg utan att träffa patienterna man inte ska operera.
Det internmedicinska perspektivet lyser däremot med sin frånvaro i både artikeln och kommentarsfältet.
I artikeln skriver författarna: »Genom att införa akutkliniker med akutläkare kan vi skapa en mer sammanhållen och effektiv akutsjukvård dygnet runt, i hela landet« och »Akutläkardrivna akutkliniker är en systemlösning som optimerar resurser, stärker kompetensen i det akuta omhändertagandet och avlastar planerad sjukvård«. De förklarar inte närmare hur man har kommit fram till dessa slutsatser, och när det gäller patienter med internmedicinsk problematik vill jag påstå att effekten snarare blir den motsatta.
Akutkliniken blir nämligen, vid sidan av primärvården och medicinkliniken, ännu en aktör i processen kring de kroniskt och ofta multipelt sjuka patienter som utgör internmedicinens kärna. Detta medför flera strukturella problem.
- Ju fler aktörer, desto fler övergångar. Varje övergång utgör en risk, något jag tror vi alla ser exempel på i vårt dagliga arbete. Det märks tydligt i flödet av avvikelserapporter, åtminstone på vår klinik, där en stor andel berör just patienters övergång från akutkliniken till medicinkliniken eller vice versa.
- Enligt min erfarenhet betraktar sig en akutläkardriven akutklinik inte självklart som medicinklinikens universella ingång för akuta fall. Medicinkliniken blir därför tvungen att bygga upp en parallell akutorganisation för att hantera fall, i regel av subakut karaktär, som akutkliniken inte ser som sitt uppdrag att hantera. Detta blir ineffektivt och riskerar att minska resurserna för planerad sjukvård.
- Handläggningen av akuta sjukdomar eller sjukdomstillstånd är fortfarande en central del av målbeskrivningen för specialiteten internmedicin. Jag anser att det bör förbli så, eftersom många av de sjukdomar vi handlägger omfattar såväl akut som kronisk problematik, men när två kliniker ska samsas om samma uppdrag leder det oundvikligt till intressekonflikter. Det kan till exempel handla om fördelning av arbetspass på akutmottagningen eller om vilken jourlinje som tar hand om vilka patienter.
Vad gäller det internmedicinska patientflödet vill jag alltså hävda att akutläkardrivna akutkliniker, i motsats till vad som framförs av Svensk förening för akutsjukvård och Svensk kirurgisk förening, leder till en mindre sammanhållen och mindre effektiv akutsjukvård: resurser splittras, kompetenser urholkas och planerad sjukvård får stå ytterligare tillbaka.
Läs mer
En satsning på akutläkare skulle gynna hela sjukvårdssystemet
Publicerad:
Lakartidningen.se
(uppdaterad 2025-06-13)
(uppdaterad 2025-06-13)
Referenser
- Meyer F, Aujalay N, Taflin H, et al. En satsning på akutläkare skulle gynna hela sjukvårdssystemet. Läkartidningen. 8 apr 2025.
16 Kommentarer
Håller inte med!
2 månader sedan
En akutklinik, oavsett akutläkardriven eller inte, ska självklart inte fungera som en universell ingång för SUBakuta fall. Analogt med att patienter som inte behöver eller gagnas av inneliggande vård inte ska läggas in, skall patienter som inte behöver eller gagnas av akutmottagningens resurser inte befinna sig på en akutmottagning. Akutmottagningar är generellt ganska olämpliga platser att vara på för de multisjuka, äldre patienter som möjligtvis är internmedicinens kärna.
Om multisjuka äldre behöver specialistvårdens resurser (vilket långtifrån alltid är fallet), är det ytterst lämpligt att de handläggs SUBakut i samråd mellan primärvård och sjukhusklinik, om möjligt helt utan inläggning (de flesta mår bäst av att få vara hemma), och med ytterlig sparsamhet vad gäller avancerad diagnostik. I nuläget hamnar de alltför ofta på överfulla akutmottagningar, överutreds å det grövsta av juniora ST-läkare med specialisternas goda minne (gör sin tionde DT-lungartär för att utesluta LE, transfunderas upp från sin kroniska anemi på 89 och får en hjärtinfarkt, ordineras myokardscintigrafi för sin kroniska smärtproblematik i bröstmuskulaturen trots att de inte är aktuella för angio, provtas proBNP som alltid är förhöjt eftersom patienten har en pågående pneumoni osv osv - samtliga exempel bara från i år). Därefter får de en drös nya mediciner som de inte tar, och skickas hem.
Utifrån ser det ut som att internmedicin står inför ett vägval; är man verkligen mån om de multisjuka äldre behöver man vässa kompetensen i hur man handlägger just denna grupp - genom att hålla dem så långt borta från akutmottagningar och inneliggande vård som möjligt, och använder sig av kloka kliniska val mfl strategier för att inte ge vård som inte gagnar patienten. Alternativet är att fortsätta på inslagen väg med en stor mängd subspecialister, men då får man också krympa kåren betydligt och rikta om alla med generalistintresse till primärvården. Nuvarande "mittemellansystem" är ineffektivt och leder påfallande ofta till patientskada.
Om multisjuka äldre behöver specialistvårdens resurser (vilket långtifrån alltid är fallet), är det ytterst lämpligt att de handläggs SUBakut i samråd mellan primärvård och sjukhusklinik, om möjligt helt utan inläggning (de flesta mår bäst av att få vara hemma), och med ytterlig sparsamhet vad gäller avancerad diagnostik. I nuläget hamnar de alltför ofta på överfulla akutmottagningar, överutreds å det grövsta av juniora ST-läkare med specialisternas goda minne (gör sin tionde DT-lungartär för att utesluta LE, transfunderas upp från sin kroniska anemi på 89 och får en hjärtinfarkt, ordineras myokardscintigrafi för sin kroniska smärtproblematik i bröstmuskulaturen trots att de inte är aktuella för angio, provtas proBNP som alltid är förhöjt eftersom patienten har en pågående pneumoni osv osv - samtliga exempel bara från i år). Därefter får de en drös nya mediciner som de inte tar, och skickas hem.
Utifrån ser det ut som att internmedicin står inför ett vägval; är man verkligen mån om de multisjuka äldre behöver man vässa kompetensen i hur man handlägger just denna grupp - genom att hålla dem så långt borta från akutmottagningar och inneliggande vård som möjligt, och använder sig av kloka kliniska val mfl strategier för att inte ge vård som inte gagnar patienten. Alternativet är att fortsätta på inslagen väg med en stor mängd subspecialister, men då får man också krympa kåren betydligt och rikta om alla med generalistintresse till primärvården. Nuvarande "mittemellansystem" är ineffektivt och leder påfallande ofta till patientskada.
Instämmer!
2 månader sedan
Väl skrivet!
De flesta av oss är nog ense både om att sjukvårdssystemet står inför stora utmaningar med fler multisjuka äldre, och att införandet av akutsjukvård medför att övriga kliniker behöver se över sina arbetssätt. Jag har stor respekt för mina intern- och allmänmedicinska kollegors kompetens att sköta en stor del av patientflödet utan att behöva involvera mig på akuten.
Att patienter med subakuta problem behöver erbjudas mottagningstid till rätt klinik istället för att hänvisas till akutmottagningen är väl självklart? Särskilt de multisjuka äldre.
Det hade varit en uppfriskande om ett argument mot akutläkare hade varit ”Jag vill själv ta fler akutpass”, och inte att akuten ska bemannas av underläkare/ST-läkare eller andra specialiteter. Är det så konstigt att vissa av oss vill jobba på akuten?
De flesta av oss är nog ense både om att sjukvårdssystemet står inför stora utmaningar med fler multisjuka äldre, och att införandet av akutsjukvård medför att övriga kliniker behöver se över sina arbetssätt. Jag har stor respekt för mina intern- och allmänmedicinska kollegors kompetens att sköta en stor del av patientflödet utan att behöva involvera mig på akuten.
Att patienter med subakuta problem behöver erbjudas mottagningstid till rätt klinik istället för att hänvisas till akutmottagningen är väl självklart? Särskilt de multisjuka äldre.
Det hade varit en uppfriskande om ett argument mot akutläkare hade varit ”Jag vill själv ta fler akutpass”, och inte att akuten ska bemannas av underläkare/ST-läkare eller andra specialiteter. Är det så konstigt att vissa av oss vill jobba på akuten?
Last edited 2 månader sedan by Julius von Wright
Bra!
2 månader sedan
Håller helt med! Tack för en bra replik
Instämmer helt!
2 månader sedan
Mycket väl skrivet, Kaufman!
Äldre, multisjuka patienter i centrum i hela vårdkedjan
2 månader sedan
Äntligen- ett ljus i mörkret.. Kloka ord, varenda ett.
Fler övergångar - mellan kliniker. Risk för patienter.
2 månader sedan
Kloka ord från överläkare Johannison .
Frågan är ganska kompex!
2 månader sedan
Akutmottagningen är ju akutläkarnas huvudsakliga arbetsplats. Vore konstigt om inte de kunde sköta patientflödet mest effektivt. Samtidigt är specialiten relativt ung i Sverige. Och jag kan tänka mig att akutläkarnas arbetssätt skiljer sig från hur andra spec. som bemannat akuten tidigare jobbade på akuten för flera år sedan.
Hade Sverige haft välbyggd primärvård hade flödet på akutmottagningarna säkert gått mycket bättre. Och dessa multisjuka alla pratar om hade inte behövt åka till akuten, vänta i många timmar och mm.
I min uppfattning saknas också ofta kontinuitet på vårdavdelningarna - inneliggande patienter rondas utav nya läkare med olika subspec. hela tiden.
Mest optimalt vore stark bas med välfungerande primärvård, akutmottagningar med akutläkare och respektive vårdavledningar med sina egna FASTA läkare - kirurger eller internmedicinare eller vilken spec det nu handlar om.
Så länge situationen med primärvården är som den är kan vi bara beklaga att vi bollar runt patienterna, vilket är olyckligt.
Hade Sverige haft välbyggd primärvård hade flödet på akutmottagningarna säkert gått mycket bättre. Och dessa multisjuka alla pratar om hade inte behövt åka till akuten, vänta i många timmar och mm.
I min uppfattning saknas också ofta kontinuitet på vårdavdelningarna - inneliggande patienter rondas utav nya läkare med olika subspec. hela tiden.
Mest optimalt vore stark bas med välfungerande primärvård, akutmottagningar med akutläkare och respektive vårdavledningar med sina egna FASTA läkare - kirurger eller internmedicinare eller vilken spec det nu handlar om.
Så länge situationen med primärvården är som den är kan vi bara beklaga att vi bollar runt patienterna, vilket är olyckligt.
Vad är fakta?
2 månader sedan
Hej Henrik!
Jag hade hoppats på att såna här diskussioner kunde tas i mer privata forum, men nu önskas visst en offentlig debatt.
Då vi har en akut där både akutläkare och internmedicinare arbetar har vi data och ser att medicin-st:ns patienter handläggs betydligt långsammare justerat för sökorsak. Trots detta ser vi att fler allvarliga missar görs per patient av internmedicinare än akutläkare. Dessutom har vi ju akutläkardriven avdelning som tagit över de akuta skeenden av Icke-invasiv ventilation för att lungmedicin inte kunnat upprätthålla kompetensen jourtid med stöd av medicinfamiljens jourer.
Akutsjukvårdens styrka är att vi som vill vara på akuten blir bättre och bättre på det och inte slutar för att fly in i mottagningsvetksamhet när man blir specialist.
Vi tävlar ofta mot en illusion istället för en verklighet. Visst kan infektionsläkaren mer om parasiter än mig, du kan mer om diabetes och kardiologens ekg tolkningar är möjligtvis vassare, men dessa är ju inte på akuten samtidigt, knappt alls efter specialisten, och jag tar mer än gärna en match mot kardiologens handläggning av dka, endokrinologi sepsisbehandling eller infektionsläkarens handläggning av en vaken VT.
Även på de icke-urakuta fallen behövs vi, för vi har en mer och mer multisjuk befolkning och en mer och mer subspecialicerad medicinfamilj.
Vem vill handlägga patienten med både hjärtsvikt, kol och diabetes när vi har rena kardiologer endokrinologer och lungläkare.
Upplever att våra kliniker hamnar mer och mer i klinch med varandra och att det finns bättre forum än ledarsida finns för det!
Jag hade hoppats på att såna här diskussioner kunde tas i mer privata forum, men nu önskas visst en offentlig debatt.
Då vi har en akut där både akutläkare och internmedicinare arbetar har vi data och ser att medicin-st:ns patienter handläggs betydligt långsammare justerat för sökorsak. Trots detta ser vi att fler allvarliga missar görs per patient av internmedicinare än akutläkare. Dessutom har vi ju akutläkardriven avdelning som tagit över de akuta skeenden av Icke-invasiv ventilation för att lungmedicin inte kunnat upprätthålla kompetensen jourtid med stöd av medicinfamiljens jourer.
Akutsjukvårdens styrka är att vi som vill vara på akuten blir bättre och bättre på det och inte slutar för att fly in i mottagningsvetksamhet när man blir specialist.
Vi tävlar ofta mot en illusion istället för en verklighet. Visst kan infektionsläkaren mer om parasiter än mig, du kan mer om diabetes och kardiologens ekg tolkningar är möjligtvis vassare, men dessa är ju inte på akuten samtidigt, knappt alls efter specialisten, och jag tar mer än gärna en match mot kardiologens handläggning av dka, endokrinologi sepsisbehandling eller infektionsläkarens handläggning av en vaken VT.
Även på de icke-urakuta fallen behövs vi, för vi har en mer och mer multisjuk befolkning och en mer och mer subspecialicerad medicinfamilj.
Vem vill handlägga patienten med både hjärtsvikt, kol och diabetes när vi har rena kardiologer endokrinologer och lungläkare.
Upplever att våra kliniker hamnar mer och mer i klinch med varandra och att det finns bättre forum än ledarsida finns för det!
”Fakta”
2 månader sedan
Delvis bra kommentar.
Det du skriver stämmer kanske. Eller så stämmer det inte. Mig veterligen har ”ni” eller ”vi” ingen statistisk säkerställd data som är objektivt framtagen för att på riktigt styrka något av dessa påståenden. Ingen djup analys har gjorts som verkligen kan säga att det du skriver är sant. Men vad vet jag, det kanske finns (syftar på lokala data).
”Vi” har samma uppfattning. Fast den är ju vinklad mot ”er” istället. Även erfarna läkare synas emellanåt på morgondagens rond.
Jag tänker att det viktiga är att läkare som vill vara på akuten är på akuten. Även att internmedicinare, som måste vara riktigt bra på att handlägga svårt sjuka patienter, får handlägga svårt sjuka patienter. Om vi försöker förstå varandra istället för att kasta sten, då kanske vi kan göra något riktigt riktigt bra. Men ingen verkar särskilt intresserad av att förstå.
En lösning skulle kunna vara att medicinarna tar över intermediärvården. Och släpper taget om akuten.
Men vad vet jag. Detta limbo är kanske bättre.
Väl mött!
Det du skriver stämmer kanske. Eller så stämmer det inte. Mig veterligen har ”ni” eller ”vi” ingen statistisk säkerställd data som är objektivt framtagen för att på riktigt styrka något av dessa påståenden. Ingen djup analys har gjorts som verkligen kan säga att det du skriver är sant. Men vad vet jag, det kanske finns (syftar på lokala data).
”Vi” har samma uppfattning. Fast den är ju vinklad mot ”er” istället. Även erfarna läkare synas emellanåt på morgondagens rond.
Jag tänker att det viktiga är att läkare som vill vara på akuten är på akuten. Även att internmedicinare, som måste vara riktigt bra på att handlägga svårt sjuka patienter, får handlägga svårt sjuka patienter. Om vi försöker förstå varandra istället för att kasta sten, då kanske vi kan göra något riktigt riktigt bra. Men ingen verkar särskilt intresserad av att förstå.
En lösning skulle kunna vara att medicinarna tar över intermediärvården. Och släpper taget om akuten.
Men vad vet jag. Detta limbo är kanske bättre.
Väl mött!
Delar inte din uppfattning.
2 månader sedan
Att använda en akutmottagning som en universell ingång för fall av subakut karaktär som ändå inte kan få inneliggande vård på redan överfulla medicinavdelningar är rent av tokig. Det är om något att använda resurserna fel. En hel del av dessa subakuta fall bör kunna hanteras via primärvård och via specialistmottagningar, det skulle sannolikt gynna många av våra patienter. Där tycker jag att Eli Kaufman i sin replik sätter fingret på något viktigt.
Idag så är en stor del av flödet på akutmottagningarna av subakut eller rent av ickeakut karaktär och skulle till viss del kunna hanteras vid annan vårdinrättning, viket sannolikt skulle vara bättre för dessa patienter men också minska väntetiderna för de patienter som behöver akutsjukvård.
Henrik du har härmed en inbjudan att komma ner och arbeta några pass på akutmottagningen hos oss för att bilda dig en mer nyanserad bild av vad vi gör och vad vi hanterar av internmedicinsk karaktär utöver den mindre del av patienter som läggs in. Jag hoppas att vi efter detta kan hitta vägar att samarbeta för att minska belastningen och därmed även minska risken för fel i övergångarna mellan akutmottagning och medicinavdelningarna på vårt sjukhus. Vi kan också fundera på hur vi ska minska flödet av patienter som kommer tillbaka till akutmottagningen och genererar återinläggningar kort efter utskrivning från vårdavdelningarna. Vi skulle också kunna diskutera hur vi på ett bättre sätt kan hantera de patienter som hänvisas till akutmottagningen för inskrivning efter besök på specialistmottagning, dessa kanske skulle kunna hanteras utan att ta omvägen via akuten. Jag tror att vi genom en dialog kan förbättra för många av våra patienter och hitta sätt att förbättra vårdkedjan.
När det gäller avsaknandet av det internmedicinska perspektivet i den nationella diskussionen som du hänvisar till så har jag upplevt att intresset för en konstruktiv dialog har varit svalt från internmedicinskt håll och jag välkomnar ert deltagande i en sådan dialog. När det gäller avvikelser så tror jag att det är bra att vara ödmjuk inför att dessa förekommer oavsett handläggande klinik och framför allt så ökar risken för fel när när man skickar ner juniora ST-läkare till en akutmottagning med uppmaningen att ringa sin bakjour i internmedicin för handledning istället för att få handledning på plats på akutmottagningen av Specialist i akutsjukvård. Vill man på riktigt utbilda sina ST-läkare i att ta hand om de akuta tillstånden så bör man också se till att kunskapsöverföringen sker på plats och inte via telefon av någon som inte sett patienten. Detta och mer kan vi diskutera vidare på plats.
Jag ser fram emot en konstruktiv diskussion framöver.
Idag så är en stor del av flödet på akutmottagningarna av subakut eller rent av ickeakut karaktär och skulle till viss del kunna hanteras vid annan vårdinrättning, viket sannolikt skulle vara bättre för dessa patienter men också minska väntetiderna för de patienter som behöver akutsjukvård.
Henrik du har härmed en inbjudan att komma ner och arbeta några pass på akutmottagningen hos oss för att bilda dig en mer nyanserad bild av vad vi gör och vad vi hanterar av internmedicinsk karaktär utöver den mindre del av patienter som läggs in. Jag hoppas att vi efter detta kan hitta vägar att samarbeta för att minska belastningen och därmed även minska risken för fel i övergångarna mellan akutmottagning och medicinavdelningarna på vårt sjukhus. Vi kan också fundera på hur vi ska minska flödet av patienter som kommer tillbaka till akutmottagningen och genererar återinläggningar kort efter utskrivning från vårdavdelningarna. Vi skulle också kunna diskutera hur vi på ett bättre sätt kan hantera de patienter som hänvisas till akutmottagningen för inskrivning efter besök på specialistmottagning, dessa kanske skulle kunna hanteras utan att ta omvägen via akuten. Jag tror att vi genom en dialog kan förbättra för många av våra patienter och hitta sätt att förbättra vårdkedjan.
När det gäller avsaknandet av det internmedicinska perspektivet i den nationella diskussionen som du hänvisar till så har jag upplevt att intresset för en konstruktiv dialog har varit svalt från internmedicinskt håll och jag välkomnar ert deltagande i en sådan dialog. När det gäller avvikelser så tror jag att det är bra att vara ödmjuk inför att dessa förekommer oavsett handläggande klinik och framför allt så ökar risken för fel när när man skickar ner juniora ST-läkare till en akutmottagning med uppmaningen att ringa sin bakjour i internmedicin för handledning istället för att få handledning på plats på akutmottagningen av Specialist i akutsjukvård. Vill man på riktigt utbilda sina ST-läkare i att ta hand om de akuta tillstånden så bör man också se till att kunskapsöverföringen sker på plats och inte via telefon av någon som inte sett patienten. Detta och mer kan vi diskutera vidare på plats.
Jag ser fram emot en konstruktiv diskussion framöver.
Intressanta synpunkter
2 månader sedan
Vad det gäller akuten i Norrköping gjordes det till och med en studie av DL Salvatore Ascione m.fl för drygt tio år sedan som kom fram till att runt 80-90% av patienterna hade kunnat handläggas i primärvården. Det är inte troligt att detta förändrats nämnvärt över tid. Det gäller då på en fullt fungerande (läs: landsbygds) vc.
En annan faktor som "stör" övergången från internmedicinare till akutläkare är gränssnittet. D v s vad som görs på akuten och vad lämnas till avdelning eller specialistmottagning. Det är min bestämda uppfattning att uppföljning av patienter från akutens sida ska hållas till ett minimum med undantag för läkare under utbildning där det kan finnas ett undervisningsvärde att följa sina patienter. Här tror jag att arbetssättet skiljer; många internmedicinare sätter upp akuta patienter till sina egna mottagningar och sköter därmed uppföljningen också något som svårligen låter sig göras för oss akutläkare.
En annan faktor som "stör" övergången från internmedicinare till akutläkare är gränssnittet. D v s vad som görs på akuten och vad lämnas till avdelning eller specialistmottagning. Det är min bestämda uppfattning att uppföljning av patienter från akutens sida ska hållas till ett minimum med undantag för läkare under utbildning där det kan finnas ett undervisningsvärde att följa sina patienter. Här tror jag att arbetssättet skiljer; många internmedicinare sätter upp akuta patienter till sina egna mottagningar och sköter därmed uppföljningen också något som svårligen låter sig göras för oss akutläkare.
Jag delar din uppfattning.
2 månader sedan
Lars jag känner till Salvatores kartläggning och jag skulle säga att denna till stor del är aktuell än idag. Jag tror som
dig att man bör ägna sig åt akutsjukvård och inte åt uppföljningsverksamhet på en akutmottagning och överlåta annat till specialistkliniker eller primärvård.
dig att man bör ägna sig åt akutsjukvård och inte åt uppföljningsverksamhet på en akutmottagning och överlåta annat till specialistkliniker eller primärvård.
Jag håller med!
2 månader sedan
Jag instämmer till fullo i dessa ord! Jag vet inte hur det ser ut på andra ställen men där jag tidigare jobbat i många år har dessutom akutläkarna tjänstgjort endast dagtid och kväll, medan specialistklinikerna medicin/kirurgi/ortopedi tvingats sköta akutflödet på de icke attraktiva arbetstiderna. Denna orättvisa schemaläggning omfattade även blivande akutläkare, som alltså redan under ST-utbildningen vande sig vid synsättet att akutläkeri mer eller mindre är ett arbete med kontorstider. Det är givetvis fel inte bara mot patienterna, utan även kollegialt.
Klokt!
2 månader sedan
Instämmer helt i detta, akutläkare själv, och jag ser det som självklart att arbeta natt. Kruxet är att få handledning under natten, mycket kopplad till en ung specialitet. Har själv aldrig arbetat i Allingsås, så kan inte flöden, men mycket finns ekonomiskt att spara på att fler faktiskt sover på natten vid lugna flöden och en akutläkare är vaken. På vårt sjukhus sover ortopeden alltid hemma, kirurgen närmast alltid delar av natten och en medicinläkare ofta (får se om jag får mothugg här) för att mina kollegor sköter flödet själva
Sv: Klokt!
2 månader sedan
Låter rimligt! Jag vill bara poängtera att jag alltså INTE talar om Alingsås i mitt inlägg, utan en tidigare arbetsplats jag jobbat på. I Alingsås är akuten stängd på natten.
”Fakta”
2 månader sedan
Vi kan diskutera detta med flödet vid lämpligt tillfälle. Det är inte en universell sanning. Men stämmer kanske i utvalda fall som passar i din argumentation.
Från startsidan
