»Du räddade mitt liv«, sa hon sedan vi hälsat och pratat kort. Vi hade sprungit på varandra i det lokala köpcentrumet. Min tidigare patient var nu en ung kvinna, läste upp sina betyg på Komvux. Håret var fortsatt intensivt blått. Hon mådde bra nu, jobbade extra på en förskola. Hennes mamma nickade instämmande. »Samtalet med dig den gången gjorde verkligen skillnad«, sa hon. Vi sa farväl och fortsatte åt varsitt håll.
Efter vårt korta återseende tog minnet mig tillbaka 10–11 år, till Bups regionala slutenvårdsavdelning och min då pågående ST-utbildning. Vi var alla rejält vårdtrötta. Den då 14-åriga flickan hade varit inlagd länge, och behandlingen hade kört fast. Familjesystemet var i gungning, skilsmässa och dödsfall hos en släkting. Patienten var utsatt för mobbning och nådde inte målen i skolan. Det pratades om subkliniska ADHD-symtom.
Förutom med vårdhunden, och med en av skötarna, var det inga terapeutiska insatser som klickade. Vi hade varvat Fass på jakt efter lindring och bot. Uppgivenheten var smittsam. På ronden beslutades om ett läkarsamtal med vidtecknad. Förnyad bedömning, kanske försök till mobilisering och permissionsplanering om det blev läge.
Samtalet blev snart annorlunda. Mindre fokus på symtombild, biverkningar, krisplaner och riskbedömning. Det visade sig att patienten hade ett intresse för språk och filosofi. Samtalet gled in på detta, om livet och existentiella teman. Om hopp och uppgivenhet. Om nyfikenhet på livet trots motgångar. Livets utmaningar och normalisering av detsamma.
Efter vårt timslånga samtal var jag konfunderad. Hur skulle jag journalföra detta? Den här typen av samtal passade inte in i något regelrätt terapeutiskt. Det fanns inte med i standardiserade vårdplaner. Det fick bli ordvändningen »stöttande och motiverande samtal«, en formulering jag sett i överläkare J:s journalanteckningar.
Att denna korta notis och samtalet där bakom, i en flera meter lång journal med snårigt vårdförlopp, skulle betyda så mycket för patienten trodde jag aldrig då. Min randning tog slut någon vecka senare och jag gick över till uppgivenheten på vuxenpsyk.
Nu har jag mer förståelse för samtalets betydelse. Inom barn- och ungdomspsykiatrin tar vi hand om barn och ungdomar som inte mår bra. Vi är inte sällan slutstationen på en lång resa som kan se olika ut. En resa där livet i sig utmanar. Ett samhälle i ständig förändring, en skola som kan bli alldeles övermäktig för många.
Trots symtombilden och resans slutstation är det långt ifrån alltid tal om regelrätt psykiatri, även om lidandet kan vara stort. På gruppnivå har vi inom vården insatser, mediciner och terapi som är verksamma för många, men inte för alla. Livet är svårt att behandla bort, och många gånger kan våra insatser bli missriktade.
Det är här jag tror att »stöttande och motiverande samtal« fyller en viktig funktion. Mötet och samtalet mellan två människor. Det kan ske på skolan, på vårdcentralen, med mormor eller inom den specialiserade heldygnsvården. Det är viktiga samtal som lätt glöms bort i en stressad vardag, av föräldrar mellan fotbollsträningar, skärmtidsdiskussioner och mejlkorgen. I skolan kanske det tappas bort mellan all dokumentation, utvecklingssamtal och individuella planer, och inom vården mellan skattningsformulär, produktionskrav och SIP-möten.
Nu för tiden har jag fler av dessa samtal. Jag upplever likt min tidigare patient att de verkligen gör skillnad och tillsammans med övrig behandling räddar liv.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
