Regionen tar sig igenom ännu en stor uppgradering av radiologins PACS-system. Bemanningen förstärks, sjukhusledningen underrättas, tekniker sitter uppe halva natten. Pappersremisser ersätter digitala remisser denna kväll och alla är på helspänn. Dagen efter bokförs allt pappersarbete digitalt, ingen patient har kommit i kläm, och ändringar i programmet börjar upptäckas. Den stora snackisen är den nya bajs-emojin i chattfunktionen. Jag undrar om detta verkligen är »progress«?
Radiologi har blivit en »online-specialitet«, något som accelererat sedan pandemin. Svenska radiologer kan jobba hemma vid köksbordet (var än i världen det nu råkar vara), och jourer sköts från Sydney eller Bali. Med tiden har vår älskade chattfunktion utvecklats för att väga upp denna diaspora och fått en framträdande roll i våra arbetsdagar. Bajs-emojin (inte helt oanvändbar för en gastroradiolog som jag) är en del av en allt mer sofistikerad chatt. Med den senaste mjukvaran, som erbjuder dolda konversationer och ett ökat urval av emojis, går det upp för mig att ett socialt medium har smugit sig in i radiologin – med alla de konsekvenser det medför.
Vi känner igen distraktionen. Vi känner igen belöningsmekanismerna. Det är långt ifrån alla chattmeddelanden som avhandlar jobbämnen, kan man väl säga. Det är helt enkelt något lite kittlande med att kunna skicka och ta emot små meddelanden i realtid med kollegor – med eller utan en liten färgglad emoji. Men helst med.
Likt Snapchat kan man i chatten självklart se vem som är inloggad och var de sitter. Hemarbete framgår. Man ser hur länge sedan någon loggade ut och kan därmed lista ut när någon är på rast, semester eller jobbade jour i helgen. Däremot behöver man inte godkänna dessa kontakter, som på Snap, Insta eller Facebook. Alla på arbetsplatsen kan följa varandra digitalt. Hur är det med integriteten egentligen?
Det finns stora fördelar med chatten: man länkar direkt till rätt radiologisk undersökning utan sekretessproblem, grupper kan skapas där det klurigaste fallet på en multidisciplinär konferens diskuteras med andra experter på avdelningen samtidigt, och man har en arbetsyta inom röntgenprogrammet där problem kan redas ut utan att alla irrelevanta detaljer behöver belasta enskilda patienters journaler. Röntgensjuksköterskorna chattar om att de planerar att göra klart den inneliggande patienten från avdelning 9 och få undan ben-ultraljudet innan de börjar duka för nefrostomin – ok? Jag ger dem en tumme upp-emoji.
Nu har vi dock fått tre gånger så många emojis att tillgå. Med färre emojis var det svårare att göra bort sig. Det var något naivt och gulligt över att bara ha tolv symboler att välja mellan. Landade en emoji lite snett i konversationen kunde man ha överseende med klumpigheten i detta enkla system.
Nu skriver sekreteraren: »Tror att du satte 4 timmars prio i stället för 4 veckor – ska jag ändra?« [konfunderad gubbe/skrattande gubbe/färgglad utropstecken/gubbe-med-ögon-i-kors]
Vad ska jag svara? En enkel tumme upp är nästan en avvisning i dagens »love bombing«-kultur. Man måste vara go’ nog. Hur väljer man?
Kramgubbe? (för personligt, kanske rent av gränsöverskridande, »stopp-min-kropp« osv).
Rosa hjärta? (å, tack för att du upptäckte mitt misstag, snyggt gjort, men inte så snyggt att du får ett rött hjärta, för jag är ju inte kär i dig, och egentligen kanske ett blått hjärta vore bättre – något lite smådåligt har ändå inträffat, men jag vill inte antyda att jag, eller för Guds skull du, är irriterad).
Emoji-etikett – hittills ett roligt men ibland ack så ängsligt inslag i fritiden, har tagit större plats i jobbhjärnan. Det läggs energi på vilken emoji man ska välja. Jag känner mig … trött.
Svarar med att skriva »Tack«.
Sedan ändrar jag mig och skriver »Tack!«
