»Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.« Så står det i lagen [1]. Men vad är »hälsa«? Om svaret på den frågan är dunkelt riskerar även våra åtgärder för att uppnå målet att bli ostyrsliga. Därför är begreppsbildningen kring hälsa minst lika viktig som åtgärderna i sig. I boken »Att definiera hälsa« gör Hannes Lerner, lektor och docent på Marie Cederschiöld högskola, en beundransvärd insats för att ringa in de olika försök till definitioner som florerar inom fältet.

Boken inleds med ett generellt kapitel om syftena med att överhuvudtaget definiera begrepp och vilka följder det kan få. Redan här övertygas läsaren om bokens absoluta nödvändighet inom de olika vårdutbildningarna. Därefter följer redogörelser för de olika hälsobegreppen, och om man inte var såld förut så blir man det nu. Det här är mumma för den som värdesätter ordens betydelse.

Olika hälsodefinitioner gås igenom – hälsa som välbefinnande, balans, biologisk normalitet och förmåga, och slutligen förs en diskussion kring en generell hälsodefinition för fler arter än bara människan. För- och nackdelar med de olika definitionerna framförs med bevarad läroboksmässig neutralitet.

Kapitlen är först indelade i allmänna delar, varpå följer fördjupningsstycken. Även dessa är så pass lättillgängliga att man tillgodogör sig dem utan större ansträngning – och då tillsammans med en egoboost för att man också fördjupat sig.

Lerner lyckas förmedla sitt engagemang i frågan utan att tråka ut läsaren med de utvikningar som jag antar att han själv är kapabel till. Här har emellertid inga »darlings« dött förgäves – boken är föredömligt koncis, men ger goda möjligheter till vidare läsning för det intresse som uppstår. Det gör boken till den perfekta grundkurslitteraturen inom samtliga vårdutbildningar.

Lerner kryddar texten med korta beskrivningar av centrala personer och deras bidrag till fältet. Mini-biografierna blir hjälpsamma för att lyfta läsaren upp mot det helikopterperspektiv som Lerner själv blickar ut från. Endast en minoritet av dessa personer passerade revy under läkarutbildningen, och det vore bra om Lerners bok kunde täppa igen detta uppenbara hål.

Sammanfattningsvis är boken lättillgänglig, orienterande och välbehövlig. Den enda besvikelsen är möjligen att man vid bokens slut fortfarande inte vet vad målet för hälso- och sjukvården egentligen är, men det kan knappast författaren själv lastas för – särskilt som han redan i inledningen har varnat oss för att det inte finns någon konsensus kring hälsobegreppet.

Kanske är det inte heller konsensus som bör eftersträvas, resonerar Lerner slutligen. Olika definitioner kan samexistera och tjäna skilda syften. Lerner poängterar dock att en sådan mångfald kräver en medvetenhet om vilket begrepp som används när – och varför – samt att det behövs principer för att väga de olika definitionerna mot varandra. Annars riskerar det att uppstå konflikter kring vad hälso- och sjukvården egentligen ska ägna sin tid åt. Många av oss försöker dagligen att navigera i de förrädiska vatten där sådana konflikter förkroppsligas. Lerners bok har gett oss en karta.