Svensk primärvård har världens längsta besökstider [1]. Ändå tycker mer än hälften av allmänläkarna att tiderna är för korta [2]. Vi ligger i botten när OECD-ländernas patienter svarar på om besökstiderna är tillräckligt långa, och många upplever att deras hälsobesvär nonchaleras [3]. Anledningen är att primärvården hinner med för få patienter på grund av byråkrati, snirkliga vårdriktlinjer och dokumentation.

Därför måste primärvårdens uppdrag förenklas.

Byråkratisnurran blir bara värre och värre, alltid med förevändningen att kvaliteten ska förbättras. SKR och arbetsgivarna vill förbättra sjukintygen med en sju sidor lång kopia av Försäkringskassans redan tidsödande intyg [4]. Den palliativa vården ska förbättras genom ett fem sidor långt beslutsstöd [5]. Kraven på allomfattande samordnade individuella planer skärps ständigt. Denna dokumentation är omständlig, tidsödande och framför allt fel prioriterad.

Vårdriktlinjerna gör tydligt att allmänläkaren ska utreda, provbehandla, gärna utreda lite till och sedan skriva en detaljerad remiss, som dessvärre ofta går i retur. Sverige har ingen generell läkarbrist, utan specifikt en allmänläkarbrist. Som det är i dag så arbetar den underbemannade primärvården som avlastning för resten av den svenska läkarkåren [6].

Inspektionen för vård och omsorg anser ofta att dokumentationen måste bli bättre, men samtidigt noterar myndigheten att ett allvarligare och allt vanligare klagomål om primärvården är bristande tillgänglighet [7]. Ökad dokumentation och ökad tillgänglighet är två motstridiga mål. Mycket dokumentation uppstår just för att tillgängligheten är dålig och läkaren behöver gardera sig. Journalerna blir oöverskådliga, fyllda med symtomnegationer och »utan anmärkning«-formuleringar.

Tre förändringar kan drastiskt minska byråkratin inom primärvården.

  1. Inför skarpa begränsningar för intygens längd och innehåll. Ett intyg i primärvården får inte ta för mycket tid i anspråk. Om Försäkringskassan behöver mer uppgifter än vad som kan tecknas ned inom några minuter borde myndigheten själv granska journalen.
  2. Sänk remisskraven och öka produktiviteten inom specialiserad vård. Det måste bli enklare att slussa patienter från primärvården till specialistvården. Ju mindre vårdcentralerna agerar som utredningsenheter, desto fler patienter kan få en första bedömning.
  3. Förenkla dokumentationskraven. Primärvården borde ha en annan dokumentationsnorm än sjukhusen. Utgångspunkten borde vara att inte dokumentera det friska eller normala, utan endast sökorsaker, undersökningar och avvikande fynd.

Den största kvalitetsvinsten inom vården uppstår när en patient får träffa sin läkare med en gång i stället för att behöva vänta. I vår envetna kvalitetsjakt har vi tappat bort primärvårdens viktigaste kvalitet: att finnas där för dem som behöver vård.