Märit Halmin åkte till fältsjukhuset i närheten av Rafah med en FN-konvoj från Amman i Jordanien för snart två veckor sedan. Hon beskriver synerna som mötte henne som surrealistiska.

– När man kommer över gränsen till Gaza är plötsligt allt helt förstört. Det ser ut som ett postapokalyptiskt landskap med rasmassor, betong, sand och ett enstaka träd med knall-lila blommor. Det var som ett månlandskap, säger hon och tillägger:

– Trots att jag läst mycket innan och sett bilder var det chockerande.

Märit Halmin kommer att arbeta i Gaza till slutet av juli. Hon är den enda svenska läkaren på fältsjukhuset. Foto: Privat

Märit Halmin arbetar till vardags som intensivvårdsläkare på Södersjukhuset i Stockholm och är knuten till institutionen för global katastrofmedicin vid Karolinska institutet. I Gaza arbetar hon för en internationell hjälporganisation, men uttalar sig som privatperson. Av oro för att försvåra organisationens möjligheter att verka i det krigshärjade området vill hon inte att dess namn ska nämnas.

Kriget mellan Israel och Hamas har pågått i över ett och ett halvt år. Enligt SVT, som hänvisar till Gazas hälsoministerium, har mer än 57 000 människor dödats sedan kriget inleddes, varav hälften kvinnor och barn. Sjukvårdsystemet i Gaza är nära kollaps. Det finns bara ett ordinarie sjukhus, Nasser-sjukhuset, som delvis går att använda, enligt Märit Halmin. Resten av sjukvårdsorganisationen består av enkla fältsjukhus.

Fältsjukhuset där Märit Halmin arbetar består av ett flertal tält, som fungerar som olika avdelningar. Två små tält fungerar exempelvis som operationssalar. Allt ligger på sand.

– Det är väldigt svårt att dra bårarna från operation till postop-avdelningen. Vi har inget rinnande vatten, utan tvättar händerna i hinkar som står utanför tälten och får el via generatorer som drivs med diesel. Det är extremt basalt och svårjobbat.

Märit Halmin ansvarar för en intermediärvårdsavdelning med plats för fyra patienter. Där vårdas de mest instabila patienterna. Avdelningen har dock i princip ingen teknisk utrustning, men lite fler sjuksköterskor per patient än övriga avdelningar.

– Min uppgift är att se om vi kan avlasta Nasser-sjukhuset lite genom att vårda fler svårt sjuka patienter här.

Nästan alla patienter är krigsskadade, med skador från explosioner eller skottskador. Många patienter som Märit Halmin vårdar har skadats vid attacker mot matutdelningar.

– Folk är livrädda för att gå till matutdelningen. De lägger sig på platt på marken för att ta skydd medan de väntar. Men de blir ändå skjutna. En patient jag har bad nästan om ursäkt för att han gått dit. »Jag vet att det var dumt, men jag har så många barn och barnbarn som hungrar«, sa han till mig.

De första nätterna sov Märit Halmin inte alls. Det är explosioner hela tiden. Ibland avlägsna, dova, ibland höga, nära sjukhuset. Då och då hörs smattrande skottlossning.

– När jag kom frågade jag hur jag får reda på om det blir en masskadehändelse mitt i natten. Men jag fick inget svar. Sedan gick jag och lade mig. Första natten väcktes jag av en explosion som var så kraftig att hela jag hoppade i sängen. Några minuter senare hörde jag sirenerna och förstod att det inte behövs något larm.

Märit Halmin bland kollegorna på fältsjukhuset i Gaza. Foto: Privat

På fältsjukhuset arbetar ungefär 300 personer, varav nästan alla är palestinier. Märit Halmin är den enda svenska läkaren.

– Det är för mig helt obegripligt att personalen orkar, och gör det med så gott mod. De är utsvultna. Alla berättar hur mycket de har gått ner i vikt. En läkare jag arbetade med berättade att han gått ner 30 kilo.

Oron för den egna säkerheten, liksom för anhöriga, är också stor. Många har förlorat familjemedlemmar och bär på svåra trauman.

– I går bad en barnmorska om ledigt för att hämta kropparna efter fem nära familjemedlemmar.

Sjukhuspersonalen försöker upprätthålla vissa rutiner, som att ha en morgon- och en kvällsrond.

– Men ärligt talat är det en jävla röra. Det kommer in akut skadade hela tiden och vi blir ständigt avbrutna. Det är svårt att jobba effektivt, säger Märit Halmin.

Bristen på sjukvårdsutrustning är stor. Allt saknas i princip.

– Jag skulle sätta ihop en akutlåda för att ta med om någon kraschar på avdelningarna. Men det saknades vanliga batterier till laryngoskop, undersökningshandskar och viktiga läkemedel som kalium.

Fältsjukhusen, alla internationella organisationer och hälsoministeriet samarbetar för att försöka använda resurserna som finns så effektivt som möjligt.

– Häromdagen fick jag tio kaliumampuller och blev jätteglad. Fast det hjälpte mig bara i ett dygn, säger Märit Halmin och påpekar att sjukvården fungerade bra före kriget.

– Det här är inte ett land som varit helt stenålder tidigare. Det har funnits många moderna sjukhus som bedrivit sjukvård vi är vana vid i Sverige.

Nasser-sjukhuset, det enda fungerande kvarvarande sjukhuset, ligger i en zon med evakueringsorder. Det innebär att det är förbjudet att vistas i området. Sjukhuset har dock undantagits från ordern. Däremot krävs särskilt tillstånd varje gång en ambulans ska ta sig till eller från sjukhuset.

– När vi haft masskadehändelser nattetid har vi behövt skicka patienter med skallskador dit eftersom vi inte har datortomografi eller neurokirurgi. Vi intuberar och stabiliserar patienten här, och sedan måste en sjuksköterska åka med. Men ingen vill göra det eftersom de är livrädda för att bli attackerade.

Märit Halmin har besökt Nasser-sjukhuset vid ett tillfälle. Då hade sjukhuset 684 inlagda patienter och akutmottagningen har ungefär 2 000 patienter per dygn. Före kriget hade sjukhuset 220 sängplatser. Sjukhuset får ständigt ta hand om masskadehändelser, eftersom det ligger i ett extra utsatt område.

– Det ligger patienter överallt. Före kriget hade de 12 IVA-platser, nu har de 52.

Även fältsjukhuset kämpar med platsbrist. Personalen tvingas dagligen till oerhört svåra prioriteringar och måste skicka »hem« nyopererade patienter alldeles för tidigt. Men i krigets Gaza betyder hem ett tältläger med mycket bristande hygien. Liksom i princip hela Gazas kvarvarande befolkning bor Märit Halmin i tält.

– Alla i Gaza bor i princip i stora tältläger utan elektricitet och vatten. Det är ingen klassfråga. Även den högsta sjukhuschefen på Nasser-sjukhuset bor i tält.

Boendeförhållanden påverkar inte bara infektionsriskerna, utan även explosionsskadorna. Märit Halmin berättar att krosskador var vanligare förut eftersom människor hamnade under rasmassorna. Samtidigt gav byggnaderna ett skydd mot explosioner som tälten inte ger.

– Folk som kommer in nu, vi får ju även in döda, är nästan oigenkännbara som människor. Det går inte riktigt att beskriva med ord, det är så fruktansvärt. Det är mycket traumatiska amputationsskador, torax och hemopneumotorax, mycket bukskador med inre blödningar och öppna frakturer med så söndersmulat ben att det inte går att stabilisera.

Det råder brist på i princip all utrustning, liksom vårdplatser, och skadorna är ohyggliga. Foto: Privat

Märit Halmin har lång erfarenhet av arbete i kris- och katastrofzoner. Hon har arbetat i Afghanistan, Jemen, Syrien och Kamerun och i Libanon, där hon även bedriver forskning. Under kriget i Jemen såg hon liknande skador, men proportionerna i Gaza är betydligt värre.

– Det är brutalt. Enormt destruerande skador.

Det är även tydligare att civila dödas och skadas, enligt Märit Halmin.

– Vi får in hela familjer. För några dagar sedan kom det in en bebis i blöja tillsammans med två storasyskon i sju–åttaårsåldern och en mamma och en pappa. Det är så givet att det inte är kombattanter, säger hon och kväver en snyftning.

Hur hanterar du detta? Hur gör du för att orka?

– Jag hanterar det inte just nu, tror jag. Första dagarna var allt så jobbigt så jag minns inget alls av det. Men nu har jag väl vant mig på ett märkligt sätt. Eller jag försöker bara hålla ihop och inte känna efter. Men jag tror att jag kommer behöva bearbeta detta när jag kommit hem.

Är du rädd för egen del?

– Nej, faktiskt inte, tack och lov. Annars skulle nog all min energi gå till det. Jag är mer orolig för medicinskt jobbiga situationer och tillstånd. Att känna att jag inte gör ett bra jobb, säger Märit Halmin, som ska vara kvar i Gaza till slutet av juli.

Läkare utan gränser har vädjat till omvärlden att ta emot patienter från Gaza, men Sverige har inte gjort det. Märit Halmin är frustrerad över att det inte görs mer för att hjälpa befolkningen i Gaza.

– Hela världen vet vad som sker, men står tyst och tittar på. Jag menar att alla regeringar som passivt låter detta ske är medskyldiga, inklusive den svenska. Det gör mig förtvivlad.