Verksamhet Plastikkirurgi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset har i snart tio år arbetat med 3D-printning med biologiska material, vilket kallas bioprintning. Tekniken går ut på att biobläck, som innehåller levande celler och biomaterial, 3D-printas för att skapa levande vävnadsmodeller, organ och andra biologiska strukturer.
Nu hoppas professor Lars Kölby att den här typen av implantat så småningom kan vara ett bättre alternativ till silikonimplantat vid bröstrekonstruktion, vilket även VGR Fokus uppmärksammat.
– Det är kroppseget material, därför är det bättre, anser Lars Kölby och tillägger:
– Det är våldsamt spännande om det här visar sig fungera bra, och det tror jag.
Lars Kölby har ägnat största delen av sitt yrkesliv åt medicinsk forskning, förr om åren mest inom cancer. De senaste nio åren har han i stället lagt på ett stort intresse: bioprintning.
Hur kom du in på det?
– Det började som så att jag fick kontakt med Paul Gatenholm, professor i biomaterial på Chalmers. Han sa att han hade en massa lösningar, men inga problem, och att »ni kliniker har massa problem, men inga lösningar«. Han visade sitt biobläck som det visade sig att levande celler trivs i. På den vägen är det.
Lars Kölby och Paul Gatenholm har sedan dess, tillsammans med ett team på sex personer, kommit så långt i forskningen att bioprintade implantat i höst ska testas på människor.
– Tidigare har vi bara testat på djur, och det har varit en revolutionerande upptäckt att blodkärlen växt in i materialet och gett cirkulation – att det fungerar, säger Lars Kölby.
Han fortsätter:
– Vi fick faktiskt klartecken från Etikprövningsmyndigheten nu före sommaren att gå vidare med detta och testa på människor.
Verksamheten har också utvärderats av EMA (European Medicines Agency), Läkemedelsverket, Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (Ivo).
Praktiskt då, hur går det till?
– När man fettsuger en patient görs en mekanisk preparation av fettet man får ut, det mosas till små, små bitar och blandas med det här biobläcket som innehåller nanocellulosa och alginat. Sedan kör man blandningen i en 3D-printer i den form man vill ha, men i det stadiet är materialet löst, ungefär som hudkräm. För att få det att stelna häller man på kalciumjonlösning.
Därefter kan implantatet opereras in.
Lars Kölby och hans team har ännu inte gjort upp med några försökspersoner, men han tror inte att det blir svårt – planen är att fråga patienterna. Målet är tio patienter inledningsvis.
– Vi kommer att fråga patienter som ska göra bukplastik. Det fettet kan man då använda för att skapa små bitar i 3D-printern som därefter opereras in i överarmens underhudsfett, i patientens båda armar.
Efter ett antal månader ska bitarna, som kommer ha olika sammansättning av fett och biobläck, opereras ut och analyseras. I samband med det erbjuds patienterna armplastik gratis. Då plockas bitarna ut tillsammans med fett runt omkring tack vare armplastiken.
– Jag tror snarast att folk kommer att stå på kö att få vara med på detta. Vi behöver ordna med finansieringen, dock.
Om testerna ger lyckade resultat, vilket Lars Kölby tror, är förhoppningen att implantaten så småningom kan användas i kliniskt bruk.
