»Hur länge kommer vi att orka?«

Jag skyndar mig bort till tvättförrådet och sedan in i omklädningsrummet. På första bussarongen är det en stor fläck, den andra är det hål i. Tredje bussarongen ser okej ut. Byxorna är för stora, men min storlek fanns inte i dag. Bättre lycka i morgon.

I går kväll hade jag en sen sms-konversation med min kollega innan jag gick i säng. Hon fick hastigt feber och förkylningssymtom på lunchen och tvingades gå hem. Vi skriver fram och tillbaka om hur morgondagens bemanning på avdelningen ska lösas. Underläkaren är på utbildning. Överläkaren har möte på eftermiddagen. Jag funderar på vilket patientsamtal eller möte jag eventuellt kan skjuta upp. Vem blir minst besviken? Vad är minst akut eller angeläget? Kanske kan min man hämta på förskolan, så kan jag senarelägga något till efter arbetstid? Ja, så får det nog bli. Lite mer obetald övertid gör ingen skillnad, mer än möjligen för patienten.

Väl på avdelningen nästa dag kommer jag in till en patient som drabbats av en stroke några dagar tidigare. DT och MR hjärna har visat på vitsubstansförändringar och småkärlssjuka. Hennes kognitiva sjukdom har uppenbarat sig i de bedömningar som gjorts på avdelningen. Närminnet är mycket nedsatt. Flera gånger dagligen får hon insikt i denna problematik, som om det vore den första. Tortyr. Hon får besked om en kronisk, progredierande diagnos varje dag, om och om igen. Nu sitter hon vid bordet på sitt patientrum med huvudet i händerna och gråter. Jag slår mig ner på stolen mitt emot, lägger handen på hennes arm och samtalar en stund om livets svårigheter, utmaningar och vändningar. Att jag bara kan föreställa mig hur plågsam hennes situation måste vara, men att vi ska göra allt vi kan för att det ska bli så bra som möjligt inför utskrivning och hemgång – samtidigt som jag vet att detta inte står i min makt fullt ut; att väntetiderna till korttidsboende är långa, platserna få och kriterierna orimligt höga. Medmänsklighet, livskvalitet och patientens önskemål har hamnat helt i skuggan av kostnaderna.

Så här ser vårdvardagen ut: Jag kastas från en pressad bemanningssituation, vårdplatskris, krånglande it-system och trasiga arbetskläder till meningsfulla, medmänskliga patientmöten och kloka diskussioner med kompetenta kollegor. Det är det senare som får oss att fortsätta. Men hur länge orkar vi? Hur länge kan vår läkaretik och höga arbetsmoral och det meningsfulla i vårt jobb övervinna det vardagliga slitet och den ohållbara arbetsmiljöns konsekvenser?

Under åren har kollegor från olika yrkeskategorier gråtit på mitt rum. Sökt stöd i svåra jobbsituationer och behövt några stöttande ord. Behövt känna att de trots alla omständigheter är kompetenta och utför ett bra jobb för patienterna. För de ohållbara omständigheterna bryter långsamt ner oss, vår självkänsla och yrkesstolthet. Får oss att tvivla på vad vi sysslar med, om det här är värdigt våra patienter och om och när vi någonsin ska få förutsättningar att känna att vi lagt vår tid på rätt saker, prioriterat våra patienter och gett en vård värdig vår välfärdsstat.

Jag frågar mig: hur länge kommer vi att orka?