Egenreferat. Förekomsten av typ 2-diabetes ökar globalt, samtidigt som incidensen har planat ut i många höginkomstländer. Den ökande prevalensen drivs i stället till stor del av förbättrad överlevnad hos personer med diabetes. En oroande utveckling är att man i ett flertal länder ser en ökning av tidigt debuterande typ 2-diabetes (diagnos före 40 års ålder, nedan kallad »tidig T2D«) [1]. Tidig T2D karaktäriseras av sämre glukoskontroll, högre risk för komplikationer och kortare förväntad livslängd än typ 2-diabetes som utvecklats vid högre åldrar. I Sverige har utvecklingen hittills varit okänd.

I denna nationella studie följde vi hela Sveriges befolkning född 1895–1998 under åren 2006–2021 via länkning av flera register (Patient-, Läkemedels- och Nationella diabetesregistret) [2]. Incidens och prevalens av typ 2-diabetes beräknades ålders- och könsstandardiserat, med särskilt fokus på tidig T2D (debut vid 23–39 års ålder). Data analyserades även efter kön, utbildningsnivå och födelseregion. Framtida prevalens av tidig T2D projicerades till år 2050.

Mellan 2006 och 2021 steg den totala typ 2-diabetesprevalensen från 4,9 procent till 7,5 procent, medan incidensen ökade marginellt från 477 till 574 per 100 000. För tidig T2D mer än fördubblades både prevalens (från 0,27 procent till 0,64 procent) och incidens (från 54 till 107 per 100 000; årlig ökning 4,7 procent) (Figur 1). Ökningen sågs i alla grupper, men var särskilt uttalad bland personer födda utanför Europa (211 per 100 000 år 2021) samt hos personer med endast grundskoleutbildning (204 per 100 000 år 2021). Om trenden fortsätter väntas prevalensen av typ 2-diabetes i åldersgruppen 23–39 år nå 3,2 procent år 2050. Tidig T2D utgjorde 10 procent av nyinsjuknade 2006, jämfört med 16 procent år 2021. Personer med tidig T2D hade oftare obesitas, var oftare rökare och hade sämre glukoskontroll än de med senare debut. Sämst värden sågs i den yngsta åldersgruppen (23–29 år).

Studien visar på en snabb ökning av tidig T2D i Sverige. Denna ökning utgör ett växande hot mot folkhälsan, eftersom dessa patienter visat sig ha en hög risk för komplikationer och riskerar en förkortad livslängd. Tidig T2D riskerar dessutom att ha negativa effekter på produktivitet och familjebildning, samt för kvinnor även graviditetsutfall. Därmed är konsekvenserna sannolikt mer långtgående än vid typ 2-diabetes som diagnostiseras senare i livet. Sammantaget pekar resultaten på behovet av riktade preventiva insatser för att minska risken för typ 2-diabetes i befolkningen och förbättra prognosen för dem som drabbas, särskilt i socioekonomiskt utsatta grupper.