»Får man äta gottgott när storebror är död?«

Det var en gång en liten förskolepojke med plirande ögon och spjuveraktigt leende. Pojken hade en storebror, känd för sitt härliga skratt och sin klokhet. I storebroderns huvud flyttade plötsligt en objuden gäst in. En riktig knöl. Till en början fick de båda plats där in­nanför det trånga skallbenet – både storebror med hela sin personlighet och gästen med alla sina särskilda behov. Platsbristen blev dock snart påtaglig. Den alltmer krävande gästen hade utplånat allt utrymme och hade behövt flytta ut. Men den som kom att vräkas blev storebror. Det blev en krampande kamp där ingen egentlig vinnare kunde utses. Båda lämnade och kom aldrig tillbaka. Pojken kramade den kallnande storebrodern. En tår letade sig från den varma kinden till den svala. Därefter skuttade pojken ut till husets skafferi och föreföll finna vad han sökte.

»Får man äta gottgott när storebror är död?« hörde modern honom glittra. 

Tänk, så lättsamt han avväpnade döden. Laddade ur stunden. En sådan omedveten klokskap den lilla kroppen uppbar. Trots att han inget om evidens eller beprövad erfarenhet kände till.

Kommande veckoslut begav sig familjen till det läkande havet. Solstrålar värmde förtröstande deras kinder. Till bruset av vågor lade den lille pojken pannan i vetgiriga veck. Var var hans bror egentligen? Modern öppnade sin famn och sänkte sina axlar. 

»Vad tror du själv, min son?« 

»Han är överallt.« Pojken slog ut med händerna. »I sanden här och i mitt hjärta här. Tänk vad stark jag är som kan bära hela honom!« 

Så förflöt en tid. Pojkens tröjor krympte i samma takt som hans liv runt sorgen växte. Var kväll hälsades hans storebror god natt. Inte sällan med ett tack. För snön som fallit. Eller för att storebrodern svarat när pojken frågat. 

»Pratar du med honom?« Moderns ögonbryn höjdes. 

»Han pratar med mig. Jag ser honom inte. Han kan nog bara prata med barn.« 

Nattens inrullande fördunkling av sovrummet kunde knappast dölja förnumstigheten i pojkens uppsyn. Så det så, mor! Så det så. Barn vet, vet sådant som vuxna har glömt bort. 

Åren gick, och inte helt oplanerat krympte snart även moderns klädesplagg. Runt barmen. Familjen väntade tillökning. Pojken hoppades på en storebror. Modern nedkom med en lillasyster. Det var ändå bättre än en hundvalp, menade pojken så snart han vant sig vid hennes närvaro. Han hade redan tidigare krasst konstaterat att han hade vant sig vid storebroderns frånfälle. Av sjukdom och död utmanad i sin resilienta förmåga agerade pojken äldre än sin ålder. Alltid med ett vakande öga över det lilla flickebarnet, inte sällan till den grad att modern fick sända honom annorstädes. För att leka.

»Om lillasyster dör, får jag ett nytt syskon då?«

Den lille pojkens fråga hejdade modern. Vardagssysslorna stannade upp. Klockuret höll andan. Modern blundade och andades in, och på utandningen kände hon med ens tacksamhet. Han hade sagt »om«. Inte »när«. Det var en nyansskillnad. Nyansen hon drog kraft ur för att besvara hans undran. 

Så kom det sig att modern, som råkade vara doktor, lärde sig mer om livet och döden än någon bok någonsin tidigare kunnat förmedla. När livet blev som det blev, när det inte hade blivit som det skulle, kunde hon inget annat göra än att förmedla sina insikter. Med en upplevelse av att vara alldeles, alldeles lövtunn men samtidigt likaledes alldeles, alldeles oövervinnelig reste hon land och rike runt. Mamman – eller om det var doktorn – träffade inte en endaste sjukling, men påverkade nog livet för desto fler genom kunskapen hon överförde till åhörarna. Det blir aldrig bra som förut. Det blir ett nytt bra. Och så vitt jag vet är mången gång den kunskap som inte går att läsa sig till bland den mest angelägna att förmedla.