När Ernst Josephson blev psykotisk

I juni 1887 vistades Ernst Josephson tillsammans med konstnärskollegan Allan Österlind och hans familj i Lépaud, en landsortsby mitt i Frankrike. Här målade han »Spinnerskan« i dunkla färger. Ett kontrasterande ljus från en eldstad faller på den gamla kvinnans fårade ansikte och stirrande blick. Vad är det för tråd hon spinner? Livstråden kanske? Det vilar i varje fall något olycksbådande över tavlan. Den hade tagit lång tid att måla. Det kändes som om färgen gjorde motstånd.

Josephson var ungkarl, 36 år gammal och av judisk börd. Han befann sig i ett kritiskt skede av sitt liv. Han hade nått kulmen av sin konstnärliga utveckling med »Strömkarlen« 1884, som dock inte uppskattades av samtiden. Den hade refuserats av Parissalongen. Han hade varit ledande i de så kallade opponenternas uppror mot den förstockade Konstakademins (Akademien för de fria konsterna) hegemoni över konstlivet i Sverige, men på grund av sin kompromisslöshet marginaliserats i opponentgruppen. Han var en flykting undan misslyckanden. Slutligen kom han till Bréhat, en ö vid Bretagnes Atlantkust. Där drabbade psykosen honom sommaren 1888. 

Allan Österlind, som följt honom, gav delvis sig själv skulden för sjukdomsutbrottet eftersom de tillsammans ägnat sig åt spiritistiska seanser (en modeföreteelse för tiden) för att nå kontakt med avlidnas andar. »Jag märkte själv ej den avgrund som öppnades«, skrev han efteråt. 

Under de ockulta seanserna mötte Josephson många av kulturhistoriens stora: Shakespeare, Michelangelo, Velásquez, Swedenborg med flera. Han blev deras medium och ritade och förde protokoll över sina andekontakter. Han blev alltmer förryckt: en kväll när han och Österlind var ute liknade molnen en stege som räckte ned till jorden. Josephson trodde att det var Jacobs stege, från vilken andarna klev ned. Han föll på knä framför Öster­lind och bad om hans välsignelse. 

Själv identifierade han sig också tidvis med Kristus eller Messias. Han pendlade mellan självanklagelser, nedstämdhet, extas och megalomani. Han var rent av »jordens största efter Gud«. Situationen blev ohållbar när Österlinds sexåriga dotter Anna en dag frågade sin far varför farbror Joseph blivit så elak; han hade sagt att han måste skära halsen av henne om inte hennes far trodde på Gud. Det var uppenbarligen Abrahams aldrig fullbordade offer av sin son Isak i Gamla Testamentet som Josephson tänkte på. Österlind insåg nu att han måste få Josephson under vård. Därför spelade han med i psykosen och sa att Gud talade genom honom, när han uppmanade Josephson att följa med på en stormig seglats till fastlandet och sedan vidare till Paris. 

Efter ett kortare och oroligt mellanspel i Paris for Josephson i Österlinds sällskap via Le Havre till Sverige, där han på sensommaren 1888 togs om hand av sina systrar Walfrida Josephson och Hilma Marcus i Stockholm. De förstod naturligtvis att brodern var sjuk, men hoppades att sjukdomen var övergående. Först den 25 december gjordes en formell ansökan av två släktingar om intagning för vård på sinnessjukhus: en farbror Wilhelm Josephson och en kusin C D Josephson, den sistnämnde läkare och sedermera professor i gynekologi. Överrabbinen i Stockholm, Gottlieb Klein, signerade också ansökningsformuläret, något som annars brukade göras av en kyrkoherde. 

Josephson hade rest till Uppsala för att besöka en släkting som drev bokhandel, vilket gjorde att Upsala hospital (senare Ulleråker) låg nära till hands. En vårdattest (vårdintyg) skrevs av medicine doktor Frithiof Lennmalm den 28 december 1888. Josephson försökte fly, varför personal från hospitalet ryckte ut. »Det är fullkomnat«, ska han ha sagt med utsträckta armar när han hanns upp – som Jesus i dödsögonblicket (enligt Johannes­evangeliet). Han fördes sedan i tvångströja till hospitalet, där han skrevs in den 29 december.

I journalen kan man läsa att en faster till Josephson och en syster till hans farfar lidit av sinnessjukdom och att Josephsons far hade lidit av »djup melankoli« under sitt sista år efter en överkörning som orsakat kroppsskada. Det senare syftar på en olyckshändelse då fadern blev överkörd efter att ha fallit när han försökte kliva upp på en hästdragen omnibus. Av andra källor vet vi att en kusin till Josephson ska ha lidit av storhetsvansinne. Beträffande Josephsons egen sjuk­historia noteras i journalen att han levt ett oregelbundet liv under senare år och att han druckit mycket alkohol vid tillfällen, »men ej varit någon drinkare«. Han hade nu under ett års tid uppvisat sjukdomstecken. Han trodde sig förföljd av frimurare och serafimerriddare. I Humlegården hade han känt hur illaluktande ångor steg upp direkt från helvetet. Som diagnos anges »paranoia (prodromalstadium)«.

I journalen står att Josephson hade haft syfilis för 8–10 år sedan och vid ett recidiv för tre år sedan fått »smörjbehandling«. Det kan tilläggas att det ska ha varit den svenske läkaren Axel Munthe i Paris som ordinerade behandlingen, sannolikt någon kvicksilversalva, vilket var en vanlig behandling mot syfilis. Orsakerna till Josephsons sjukdom antogs vara »ärftlig belastning, syfilis och motgångar i yrket«. Den ansvarige läkaren, professor Gustaf Kjellberg, pionjär beträffande förståelsen om sambandet mellan syfilis och »paralysie générale«, uteslöt dock den senare dia­gnosen när det gällde Josephson. Någon medicinsk behandling gavs inte. 

Josephson var misstänksam; han ansåg sig orättmätigt berövad sin frihet. Som förstaklasspatient hade han enkelrum, och där barrikaderade han sig genom att skjuta fram ett bord för dörren. Om besökaren uppgav sitt namn släppte han dock in vederbörande. Av journalen framgår att han var livligt sysselsatt med att teckna. Till en början ville han inte ha permissioner, men han ändrade sig och tilläts frigång mot löfte att alltid återvända från sina promenader. Det löftet svek han emellertid den 16 april 1889, då han utan lov begav sig till bangården och vidare till Stockholm. Kjellberg försökte inte få honom återförd, utan skrev ut honom som förbättrad.

Någon ytterligare insats från psykiatrin blev aldrig aktuell. De psykiatriska bedömningar som gjorts sedan han lämnade Upsala hospital har skett efter hans död och har baserat sig på andrahandsuppgifter. Psykiatriprofessorn Bror Gadelius menade i en uppsats publicerad i Ord och Bild (1915), och senare i »Det mänskliga själslivet« (1922), att det rörde sig om schizofreni. Han använde också termen »dementia praecox« och lade till katatoni. Det senare kom bland annat till uttryck i den detaljrika upprepningen i teckningarna från sjukdomstiden. Något större konstnärligt värde fann han emellertid inte i dem. 

Börje Cronholm, sedermera professor i psykiatri vid Karolinska institutet, gjorde en helt annan positiv värdering av Josephsons sjukdomskonst i Konstrevy (1942) samtidigt som han bekräftade schizofrenidiagnosen. Den diagnosen har konsthistorikerna Erik Blomberg och Ingrid Mesterton accepterat, den förre i sin grundläggande biografi (1951) och den senare i en konstpsykologisk studie av Josephsons religiösa fantasivärld (1957).

För min del vill jag lyfta fram det bipolära inslaget i Josephsons stämningsväxlingar före, under och efter psykosgenombrottet, vilket gör att schizoaffektivt syndrom är en alternativ diagnos. 

Återkommen till Stockholm sökte Josephson först upp en kusin och vistades sedan med sina systrar en tid på Dalarö. En ateljé hyrdes åt honom, men det blev för kostsamt i längden. Sina sista år tillbringade han som inneboende med helpension hos två ogifta systrar Sjögren. För det mesta var han vänlig och gladlynt, även om han ibland kunde brusa upp i vrede. Själv talade han om sin »pojkaktighet« och sina »sparlakansben«. 

Han levde i en värld för sig och uppfattades som något av en kuf. Vid ett tillfälle marscherade han efter vaktparaden med en träsabel iförd en skotsk mössa med fladdrande band. Han var kreativ, även om produktiviteten dalade mot slutet. Ett stort antal verk, mest teckningar men även en del målningar, härrör från hans sjukdomstid. Dessutom skrev han mycket poesi. Han blev ordentligt korpulent och drabbades av diabetes; slutligen tillstötte gangrän i foten. 

Ernst Josephson avled vid 55 års ålder den 22 november 1906. Graven finns på den judiska delen av Norra begravningsplatsen i Solna.