Ambulanshelikoptern cirklar över oss men vill inte gå ned där vi markerar. För några år sedan gick den ned. Men nu är det beckmörkt, träden har vuxit och flaggstången är ny. Piloten försöker på klipporna längre ut på udden. Lufttrycket piskar upp vattnet till skum. Om vi haft direktkontakt med honom kunde vi sågat ned de späda alarna där. På grannens tomt står både studsmatta och växthus. De kommer att blåsa bort om helikoptern försöker landa. Så i stället går den ned på ett fält en kilometer bort.
Den 85-årige patienten har hög feber och misstänkt urinvägsinfektion, för fjärde gången på kort tid. Jag springer i mörkret för att möta och leda helikopterpersonalen rätt. De kommer mot mig på en fyrhjuling. Några öbor har vaknat av helikoptern, klätt på sig och erbjudit dem skjuts.
Om en patient på en skärgårdsö har hög feber, medvetandepåverkan och misstänkt sepsis är det rutin att skicka ut ambulanshelikoptern. Samtidigt larmar man ut sjöräddningen. Patienten var, som chef för ambulansverksamheten, på 90-talet den som drev på utbyggnaden av helikopterverksamheten och införandet av sjuksköterskekompetens på ambulansen.
Helikopterläkaren gör bedömningen att det räcker med vanlig ambulanstransport. Sjöräddningens 15-metersbåt har lagt till vid grannfastigheten; i mörkret vågade den inte lägga till hos oss. Efter en stund är det åtta sjukvårdare på plats: helikopterläkaren och två narkossköterskor, piloten, två från sjöräddningen och två från ambulansen som parkerats i vänteläge på fastlandet. Patienten väger 100 kilo, sjukvårdarna sliter med att bära båren de 300 metrarna till sjöräddningsbåten. Midnatt. Mörkt. Duggregn. Rötter, grenar och hala klippor. Jag avlastar bårbärarna genom att ta en av akutväskorna på ryggen, övriga anhöriga hjälper till med ficklampsbelysning. Patientens sambo, också läkare, får följa med sjöräddningen och därefter ambulansen in till sjukhuset. Helikopterbesättningen får av grannarna skjuts tillbaka till helikoptern med fyrhjuling och flakmoppe. Vilken insats. Alla är superproffsiga, lugna och trevliga. Sjuktransportkedjan fungerar perfekt. Svensk sjukvård är fantastisk.
Men på det stora sjukhuset stannar sjukvårdskedjan delvis upp. Moderna ändamålsenliga lokaler, eget rum och trevligt bemötande, men trots tidigare pyelonefriter tar det fem timmars väntan på akuten innan patienten får högdosantibiotika. Fem timmar. Blododling visar E coli. Från det att telefonsamtalet når sjukvårdsupplysningen, helikoptern lyfter från Norrtälje och sjöräddningen larmas ut från Djurö till dess att alla möter upp på skärgårdsön och patienten transporteras därifrån till sjukhuset fungerar allt snabbt, smidigt och friktionsfritt. Helt fantastiskt.
Men vad är det som sinkar på akutmottagningen? Semesterunderbemanning? Eller har vi processplanerat mindre optimalt, så att det tar fem timmar innan patienten får antibiotika? I slutändan går allt bra, patienten piggnar snabbt till efter antibiotika. Fortsatt vård och omsorg är högkvalitativ. Men man kan ändå undra: är det på akuten brist på medicintekniska produkter eller på personal som kan ta prov, sätta infarter, ordinera och ge antibiotika? Vi har en välfungerande ambulanshelikopterverksamhet – men har vi för få kanyler? Helikoptrar och kanyler – sjukvårdens gungor och karuseller?
