Jag är doktor i filosofi. Min grundsyn är sekulär: gudstro är ingenting jag någonsin ägnat mig åt, och jag har alltid avfärdat dem som påstår sig ha kunskap om Guds existens eller vilja. Som ateist och humanist har jag grundat min uppfattning om vår existens i rationellt tänkande och empiriska bevis, och jag ser döden som det absoluta slutet på en människas medvetande. Om våra liv har en mening så ligger denna mening hos oss själva.
Samtal om livets mening, i alla fall i offentliga sammanhang, förs ofta med en medvetenhet om den dödsskräck vi alla bär på, men mer sällan i dödens absoluta närhet. Själv har jag råkat i just den, inte särskilt avundsvärda, situationen att göra just detta: jag är 37 år och har fått veta att jag har fjärde stadiets lungcancer. Man skulle kunna tänka sig att en ateistisk livsåskådning inte erbjuder särskilt mycket att klamra sig fast vid när döden flåsar en i nacken. Var hittar en klentrogen filosof sin tröst? Var finner hen mening i livet hen levt, och acceptans inför det som komma skall?
Jag har aldrig känt mig dragen till det övernaturliga. Religionen har jag som sagt aldrig sett som en källa till tröst, och inte heller min nya belägenhet har lockat mig att söka stöd där. Snarare tyr jag mig till det Sokrates sa, att filosofin utgör processen genom vilken vi accepterar vår dödlighet. Nu, när min egen död ser ut att komma så oväntat tidigt, undrar jag om jag har kommit tillräckligt långt i den processen, som ju är en högst personlig sådan.
Gemene man ser ofta filosofer som de som tar sig an de stora frågorna – om döden, livet och dess mening – men jag har egentligen aldrig sett att dessa frågor skulle vara särskilt angelägna för dem som faktiskt arbetar inom filosofin. På sin höjd dryftas de kanske mellan kolleger över en öl, efter konferensen. Kanske är det så att filosofer anser det underförstått att meningsskapande i detta fall innebär en individuell resa, som inte kan generaliseras (dock verkar de flesta filosofer jag känner knappast fundera över meningen med sina egna liv heller). Och om inte filosoferna gör det, vem gör det då? Det verkar som om tankarna om livets mening helt har lämnats åt religionen.
Min bakgrund i den analytiska filosofin är knappast någon rik källa att ösa ur. Fram till nyligen fanns där ytterst få tankegångar om livets mening, och de bidrag till debatten som finns har främst fokuserat på att dissekera »livets mening«; ansträngningar har gjorts för att bättre förstå vad som menas med ordet »liv« och för att komma till botten med betydelsen av »mening«. Bertrand Russells påstående, att »everything is vague to a degree you do not realize until you have tried to make it precise«, förmedlar den analytiska filosofins beundransvärda strävan efter tydlighet. Men det är knappast till någon hjälp för den människa som försöker göra upp med sitt liv och acceptera sin förgänglighet. Det är för abstrakt för en lekman att ta till sig, och för andefattigt för att kunna användas som personlig vägledning.
Kanske har den kontinentala filosofin mer att erbjuda: existentialismen framhåller tillvarons subjektivitet, det vill säga essensen i vad det är att finnas till. Där närmar vi oss ett övervägande om vad det är vi tilldelar värde – ett steg på vägen till något slags kunskap om vad som utgör ett meningsfullt liv. Dock är »mening« för existentialisten snarare beskrivande än normativt.
I detta vakuum har religionerna mer eller mindre fått monopol på normativa förklaringsmodeller om livet och döden. Mening skapas genom tron, oftast med ett löfte om att undkomma döden helt och hållet (se till exempel Johannes 11:25 i Nya testamentet: »Den som tror på mig skall leva om han än dör«). Människans behov av religionen grundas nog till stor del i hennes dödsskräck, och trösten man kan hitta i tron på ett liv efter detta.
Det må vara hänt, om det inte vore så att ett liv efter döden bevisligen förefaller omöjligt och dessutom egentligen inte behövs. Döden i sig bör ju inte fruktas, eftersom den inte utgör någon nämnvärd skillnad från den stora tystnad ur vilken vi en gång föddes. Dessutom borde rimligtvis avsaknaden av ett liv efter döden förhöja smaken på det liv vi faktiskt har, och få oss att ta bättre vara på den tid vi får. Skräcken borde därför snarare ligga i att misshushålla med den tiden och kanske i att inte få tillräckligt.
Ateismen ger inga löften vad gäller odödlighet, men kan ändå vara till viss tröst. Jag har till exempel ingen känsla av att jag blivit orättvist drabbad. Jag behöver inte spilla värdefull energi på att undra över vad jag har gjort för att förtjäna detta – och jag har inga åsikter om huruvida någon annan skulle vara mer förtjänt av min cancer (tja, jag kan väl komma på några stycken, men det är inte poängen). Poängen är att ingen har vållat mig detta – jag råkade bara dra en nitlott i mutationslotteriet – och jag behöver därmed inte ödsla bitterhet på högre makter.
Det finns ett uttryck i engelskan, som troende gärna upprepar, det att »no one is an atheist in a foxhole«. Slarvigt översatt: ingen som sitter i en rävsax är ateist. Det betyder att vi icke-troende minsann kommer att söka tröst i de trossystem som vi dittills avfärdat den dag vår lycka vänder. Men om önsketänkande nu vore så effektivt, skulle jag snarare önska bort min cancer – det känns mera rakt på sak. Med en humanistisk livsåskådning får vi inget evigt liv i himmelen, men kanske tvingar denna oss att göra vårt bästa med det enda liv vi har. Problemet är det att en del av oss inte får så lång tid som vi kanske hade förväntat oss. Kanske är detta helt enkelt humanismens sura äpple: varsågod, ta ett rejält bett.
Plötsligt konfronteras man av livet på ett helt nytt sätt. En av sköterskorna på min avdelning har en tatuering på underarmen, där det står i snirkliga bokstäver: »Live life like you will die today, love like you will live forever«. Att leva i nuet blir betydligt enklare när man vet att det kanske inte finns så mycket tid kvar. Människorna vi älskar blir viktigare, materiella angelägenheter mindre angelägna. Visserligen är det en lyx att kunna säga att pengar blir oviktiga – här i Sverige där min sjukvård inte kostar mig särskilt mycket personligen. Hur som helst: pengar blir ganska oviktiga när man inte kan spendera dem. Den insikten gör det lättare att få syn på vad som verkligen är viktigt.
För de flesta människor ter sig nog livet som någonting som levs framåt och inte som en nedräkning. Men båda perspektiven behövs. Förr eller senare får vi syn på slutet, och måste då fråga: hur känner jag inför det jag lämnar bakom mig?
Skillnaden i synen på livets mening hänger på om man anser att det finns sådant som är av värde utanför vår subjektiva uppfattning av värde. I religionen är det som tillskrivs värde givet av en högre makt. Så inte inom humanismen. Jag tror personligen inte att det existerar någonting av värde utanför vår egen subjektiva uppfattning: att tillskriva något värde kräver ett värderande subjekt. Däremot kan det finnas sådant som de flesta människor tillskriver värde – och det faktum att livet har ett slut kan hjälpa oss få syn på detta.
För den som endast lever framåt kan nog ett liv av självupptagenhet och omedelbara tillfredsställelser verka ganska rimligt, men det vi värderar i ögonblicket ter sig mindre viktigt inom ramen för ett enda, ändligt liv. När vi ser tillbaka är den tillfälliga njutningen borta. Vad är det som finns kvar? Vad är det som får oss att känna att vi levt ett rikt, helt liv? Vad är det som består?
Minnen, stunder vi tillbringat tillsammans med de människor vi älskar, kanske stolthet över sådant vi åstadkommit. Det är svårt att sätta ord på sådant. Här vilar något andaktsfullt. Det sägs att filosofin tar vid där religionen blir otillräcklig – kanske är det här filosofin blir otillräcklig, och poesin får ta vid. Begreppsmässig precision av den sort som den analytiska filosofin strävar efter måste kanske lämna plats åt ett språk som är bättre anpassat till det numinösa, det ordlösa.
Vilka känslor som består lär variera mellan människor, men som jag ser det, med min nya, underliga närsynthet, kommer dessa från de stunder då vi kommit andra människor nära. Stunder som också lever kvar i dem vi lämnar efter oss. För en humanist finns det ändå en sorts liv efter döden – genom våra vänner, barnen vi sätter till världen, projekten vi tar oss an, böckerna vi skriver.
Vi lever våra liv genom andra. Medan vi lever ger andra människor våra liv mening genom att vara föremål för vår kärlek och tillgivenhet. Då vi dör ger vi våra medmänniskors liv mening genom att fortsätta vara föremål för deras kärlek. När vi släpper döden nära, när vi lever med ett slags medvetenhet om döden, får vi syn på det som består. Det vi värderar högst. Tron på ett liv efter detta, det vill säga en förnekelse av döden, hindrar denna insikt.
(Översättning: Olivia Olsen)
