I bland annat Aftonbladet [1] har vi kunnat läsa om en specialistläkare som anonymt på fritiden skrivit rasistiska kommentarer på webbforumet Flashback. Detta föranledde ett etiskt resonemang där de sociala medierna gav sitt homogena svar: Självklart kan man inte vara läkare efter sådana uppdagade fadäser!
Jag ställer den något förenklade och för många ögonbrynshöjande motfrågan: Varför inte?
Frågan kan komma att belysas något vid ett möte med Svenska Läkaresällskapet där man ska ta upp problematiken kring läkare och annan legitimerad personal som dömts för allvarliga brott [2]. Här förhåller jag mig till de moraliska och etiska aspekterna, och inte till eventuella lagbrott.
I mitt perspektiv sätter detta ljus på en djupare och bredare diskussion som sällan helt och hållet analyseras: Vad får en läkare göra på sin fritid utan att förlora jobbet? Vad är etiskt och moraliskt gångbart att tycka eller syssla med? Detta är frågeställningar som ofta kommer på tal, men även lika ofta snabbt slutar med diffusa konstateranden om att exempelvis mördare, nazister och våldtäktsmän inte bör utöva läkaryrket.
Men om man skrapar lite på ytan och frågar sig vilka andra egenskaper man inte får besitta, vilka tidigare handlingar man inte får ha utfört och vilka åsikter man inte får ha blir frågan mycket mer komplex.
Under läkarutbildningens etiska seminarier blir konsensus allt som oftast att en läkare helst ska efterlikna en övermänniska à la Nietzsche för att accepteras som kollega. Åsikter som att man helst inte får vara obes, gärna inte rökare samt knappt ens får ha gått mot röd gubbe blir slentrianmässiga ställningstaganden. Oliktänkande accepteras så klart, men väcker samtidigt frågeställningar hos »kursarna« om var ens egen moral ligger, där deras slutsats nu blir att den måste vara av dubiös natur. För man kan ju inte gå med på en yrkesmångfald även åt det syndiga hållet, om man själv inte är skapt så.
Där används samma logik som skapade åsikterna att en fet läkare aldrig kan ge kost- och fysråd, eller att rökande läkare inte kan fråga om patienternas tobaksvanor på ett adekvat sätt. Jag hoppas att ni ser den röda tråden.
Men varför ska medicinsk personal synas med kraftfullare lupp än städaren, matpersonalen eller teknikern i samma lokal? En kommentar, om än av fruktansvärd natur, skriven på ett »anonymt« forum på kvällen gör väl inte skribenten till en sämre läkare nästa morgon, eller?
Varför kan inte läkare få ha åsikter som alla andra, begå misstag som alla andra och inneha brister som alla andra? Varför kan inte samma mänskliga tolerans som vi förväntas möta våra patienter med även appliceras på oss, så länge vi sköter vårt jobb korrekt? Detta är frågeställningar som sällan skådar dagens ljus på riktigt.
Det är dags att ta sig en funderare: Vilka åsikter får vi ha och uttrycka om hur en kollega ska vara på fritiden, och var ska den faktiska gränsen gå för att få utöva yrket? Vad ska rekommenderas och som konsekvens sedan slaviskt efterlevas? Är det bara lagliga övertramp som kan motivera diskussion kring deslegitimering, eller bör det även implementeras en moralisk standard?
Hur ska, respektive får, en läkare vara som privatperson?
Jag har som utgångspunkt för denna artikel förutsatt att inget lagbrott skett samt att sekretessen aldrig brutits.
Referenser
- Östman K, Aschberg R. Skriver rasistiskt om sina patienter – på Flashback. Aftonbladet. 9 feb 2015.
- Patienten och tystnaden. Möte, Svenska Läkaresällskapet, Stockholm 3 mar 2015.
1) Städare, tekniker, matpersonal har inte ett ansvar för vård av andra människor.
2) Rasism är en relativt statisk strukturell hållning där man tar parti för en människas värde utifrån dess etniska härkomst.
Om vård skall bedrivas utifrån principen om alla människors lika värde spelar det en väsentlig roll om den individ som skall bedöma och besluta över resurser, och därtill kommunicera med andra vårdgivare och myndigheter, kan göra detta på ett opartiskt sätt. Opartiskhet är i högsta grad en del av en läkares yrkesskicklighet, lika mycket som att följa lag, visa diskretion och särskilja sak från person.
3) Antalet frågetecken i en text gör den varken djupare eller mer informativ. Prova exempelvis gärna strukturen tes, antites och syntes nästa gång.
Läkaryrket innefattar att varje dag, varje timme ibland, ta etiska och moraliska beslut. Städare, matpersonal och tekniker i samma lokal har inte de arbetsuppgifterna. Så ja, läkare ska granskas med kraftfullare lupp, även om kontentan ibland är att åsikterna i sig inte faller under åtal, utan endast är ett moraliskt övertramp. Att vara överviktig eller rökare är inte åsikter, och faller inte under samma etiska dilemma alls.
Det finns redan en moralisk standard i form av etiska regler som jag hoppas ni gått igenom på läkarprogrammet. I dem står "Läkare ska aldrig frångå principen om människors lika värde och aldrig utsätta en patient för diskriminerande behandling eller bemötande". Om du uttrycker rasistiska kommentarer behöver du kanske inte förlora din legitimation, men förmodligen utbildning och handledning i vad det faktiskt innebär att vara läkare.
När det gäller synpunkter på kollegors/arbetskamraters/studiekamraters kroppsvikt, kosthåll, motionsvanor, rökning etc. och ovanan att sätta likhetstecken mellan brister i dessa och brister i intelligens eller kompetens, så är det något jag mötte frekvent bland läkarstudenter under min studenttid, men aldrig mött när jag jobbat. Frågan, om vi skall fortsätta ställa retoriska frågor, är vad det säger?
Min tanke med att ta rasism som exempel handlar om att exemplifiera ett moraliskt/politiskt ställningstagande på fritiden, och hur man ska tolka/översätta detta på arbetstiden.
Det finns många sätt att se människor utifrån olika värde i vården, och något jag tror de flesta får ägna tankeverksamhet åt dagligen på sitt jobb. Det kan handla om "klassiska" vårdgrupper man är trött på, patienter som är otrevliga där man tar illa vid sig, någon med ett hakkors på bröstet osv osv.
Jag tror dock att man som medicinare har som grundinställning att förbise sina personliga åsikter för att sedan ändock ge den korrekta vården. Iaf vad man får förutsätta sker tills motsatsen bevisas.
Nästa problematik med att ryggradsreflexmässigt säga att tex "rasister är inte välkomna att vara läkare", är det praktiska. Att förbjuda yttrade (lagliga) åsikter kommer bara att tysta ner rösterna, men inte förändra problematiken och åsikterna i sig. Där tror jag öppenhet och diskussion är det enda sättet att komma framåt.
Vidare intressant är det med de etiska riktlinjerna, som i sin nuvarande form är "en tandlös tiger" för att citera Göran Bodegård i en artikel här från 2010. Detta är något jag också frågar i min text. Hur ska man kunna implementera en moralisk standard på fritiden och sedan få läkare att slaviskt efterfölja den?
Men det är ett svårt problem hur man förhåller sig till allt, och jag har själv inte svaret (därav en debattartikel och inte ledare). Dock vill jag iaf fortfarande envist hävda att det inte är solklart.
Är det faktiskt så att en individ kan hysa olika tankar samtidigt eller om vartannat, utan att betraktas som psykotisk, manisk eller avfärdas med det numera hävdvunna tillmälet och diskussionsdödaren ”rasist”? Den grundlagstadgade yttrandefriheten möjliggör demokratin, och anonymiteten på internet – äkta eller inbillad – kan vara den ventil som tillåter ”åsiktsbrottslingar” att boxa loss på den verbala sandsäcken. Att kväva dessa möjligheter kan få samhället att explodera, tankar försvinner inte genom att förbjuda dem. Alternativet att bestraffa misshagliga röster vore en katastrof för demokratin, bevare mig för det självförhärligande kollektivet, åsiktspoliserna; många av dessa har säkert ännu större demoner inombords än de frispråkiga, men är skickligare på att dölja dem med sina pansar, dessa polerade eller liknöjda goda.
Den ärliga meningen har en avslappnande effekt. Högt i tak ska det vara. Låt multikulti också omfatta åsiktsmångfald. Slutligen är det, i förhållande till andra, vad man gör och inte vad man tänker, som räknas; sammanhanget inte oväsentligt. Tidsandan är alltför efemär för att låta den eller demokratifienderna avveckla åsikts- och yttrandefriheten.
Tycka är dock inte likställt med rätten att utrycka åsikten. Det är ett vanligt argument att citera grundlagar som talar för yttrandefriheten, men det är lätt att glömma att den ryms inom ramen för ett antal andra lagar, tex lagar som reglerar vad man INTE får uttrycka, tex lagar om hets mot folkgrupp, lagar om förtal, förolämpningar mm. Det finns lagar som förhindrar hot och utpressning. Det finns lagar som reglerar sekretess för flera yrkesgrupper.
Så rätten att tycka ger absolut inte ett frikort att utrycka vad som helst i skrift. Det finns inget förbud mot att bära på en åsikt, men det finns förbud mot att uttrycka vissa åsikter.
Konventioner om mänskliga rättigheter är inskrivna i Sveriges grundlag och har samma status som rätten till yttrandefrihet. Något förenklat kan lagar kollidera. Ett uttalande som uttrycker rasism kan stå i strid med flera lagar. Och dessa handlingar kan vara brottsliga.
Om det sen skall leda till yrkesförbud eller avsked är en annan fråga, men det är inte så enkelt att man har rätt att utrycka vad som helst utan återverkningar på ens yrkesstatus.
Som även idag påpekats i separat artikel i LT så finns det även förarbeten i lagen som även pekar på andra faktorer. "– I förarbetena till lagen uppges skälen för återkallelse i dessa fallen inte primärt vara en patientsäkerhetssyn utan syftet är att värna legitimationen som garantibevis för att innehavaren är lämplig att utöva yrket, sa Ulrika Sandén"
Även detta kan ligga till grund för att vidta åtgärder. Allt dessa måste naturligtvis ske individuellt.
Slutligen har ju läkaren som uttryckt detta också uttryckt ånger och sagt att det endast skedde under en period av 4 år när han mådde mycket dåligt. Om det var så - kanske det var så att personen under denna tid tillfälligt var mindre lämplig och skulle behövt extra handledning eller annan åtgärd.
Som utomstående är det omöjligt att ha en åsikt om vad rätt åtgärd skulle varit.
Det framstår som konstigt att en person som uttrycker sig på ett sätt som eventuellt tangerar flera lagbrott och potentiellt bryter mot den värdegrund som stadgas i det offentliga, enligt offentliga anställningsavtal, Läkarförbundets etiska regler, Läkaresällskapets riktlinjer, hälso och sjukvårdslagen, enligt Sveriges grundlag och konventioner om mänskliga rättigheter mm - inte skulle ha resulterat i ens ett samtal med läkaren om dess lämplighet.
Och detta har inget med läkarens rätt till yttrandefrihet och rätt till sin egen moral. För där håller jag med flera av författarna. Jag vill bara visa på att det är svårt att bete sig grovt rasistiskt och inte hamna i strid med andra "världsliga" regler.
